Det är Sveriges fel att det råder så stora obalanser i världsekonomin. Åtminstone delvis. I en färsk rapport pekar Internationella valutafonden (IMF) ut oss som snåla. I en situation där många länder har problem med underskott är det nämligen önskvärt att sparsamma nationer som Sverige vågar spendera mera.

Vi är visserligen inte ensamma. Av 28 jämförda stater utpekas Sverige tillsammans med bland andra tigerekonomierna Kina och Malysia, Singapore och Thailand som problematiska. I Europa gör vi sällskap med Tyskland.

Sveriges bytesbalansöverskott uppgår till sju procent av BNP. Alldeles för högt enligt IMF, som efterlyser en mer offensiv politik. Tanken är att de starka staterna ska göra mer för att få fart på världsekonomin. Det ligger något i det! Och ändå är det fel.

Först och främst för att det naturligtvis inte är vårt fel om andra stater missköter sina ekonomier. Sveriges globala ansvar handlar först och främst om att inte ligga andra till last. På den punkten sköter vi oss väl.

Men även om man i princip kan förstå IMF:s argument, är resonemanget riskabelt - ja, i värsta fall kontraproduktivt. Om vi håller oss till EU skulle Tyskland, men också Sverige kunna spendera mera. En förutsättning för detta är dock att vi tidigare bedrivit en ansvarsfull ekonomisk politik. Hade svenska regeringar gjort som före saneringspolitiken på 90-talet, eller som ett antal sydeuropeiska länder gjort de senaste åren, hade utrymmet för ekonomisk offensiv varit mindre.

I det svenska fallet kan man också fråga sig vilken internationell nytta en mindre sparsam politik skulle ha. Man kan naturligtvis alltid resonera kring förutsättningarna för inhemska svenska förhållanden, men vi svenskar kan knappast dra runt ens den europeiska ekonomin själva - nej, inte ens tillsammans med tyskarna. Vår goda handelsbalans har för övrigt främst sin grund
i utomeuropeisk handel.

Sverige befinner sig också i något av en europeisk specialsituation eftersom vi har kvar vår nationella valuta. För närvarande är det en välsignelse såväl som en förbannelse. Den starka svenska kronan (eller rättare sagt svaga euron) skadar nämligen vår exportindustri.

Det blir förstås en smula komiskt när IMF kritiserar starka ekonomier för att inte göra tillräckligt, trots att svenskars och tyskars med fleras sparsamhet i grund och botten innebär färre stater med ekonomiska problem, färre länder som behöver nödlån från grannstater eller varför inte IMF självt.

Därför finns det goda skäl för regeringen att lyssna skeptiskt på propåerna. Vi minns hur det såg ut efter 2008, då många stater brände sitt bästa krut i det visserligen vällovliga syftet att bromsa recessionen - men också med den mer långsiktiga effekten att besvärliga underskott byggdes upp. Nu hade pengarna behövts, men då tvingas man spara istället.