Vad är det för ett slags tvivel som blir så uppenbart, inte bara mellan raderna utan som en röd tråd genom hela denna makabra berättelse som har gått till historien, oavsett vad som egentligen har skett - skyldig eller oskyldig?

Hannes Råstam var utan tvekan en riktigt begåvad grävande journalist, inte minst i det att han närmade sig fakta med en ogrumlad blick - fanns det en rimlig möjlighet att ett annat alternativ kunde vara sant - ja, då fick det utforskas. Det ledde till exempel till uppmärksamheten omkring "Fallet Ulf" som rörde vid fabricerade incestminnen.

Men Sture Bergwall då? Sätermannen. Talade han sanning? Spelar det egentligen roll? Pojkmord. Kannibalism. Övergrepp. Och en nerdrogad mentalpatient som sitter fast i skruvstäd av begär - efter narkotikaklassade läkemedel. Hur kunde han placeras som ett sanningsvittne
i sin egen berättelse? Det finns andra ingångar.

Thomas Quick var också en gång i tiden en tobakshandlare som bodde hemma med sin mor och knöt mattor. Hur kunde han bli en blodtörstig pedofil som gärna sågade itu sina offer? Hur kunde personen Ellington ta plats i honom?

Är då Råstams bok just detta ett undersökande reportage som behövs för att klarlägga och förklara, skilja fakta från fiktion? Finns det en dold sanning som skall presenteras, avslöjas? Både och. Är det ett problem att Råstam redan från början har bestämt sig för att Quick är oskyldig? Och att han sedan driver sitt material i den riktningen? Både och.

Det är ett imponerande arbete, och också det att han så sakligt bygger sin kronologi, visar på orimligheter och manipulationer.

Det är få reportageböcker under senare tid som har varit så omdebatterade redan innan själva utgivningen, som just Råstams närläsning av personen och fenomenet Quick.

Det är sannerligen en förbryllande historia - men det märkliga men just fenomenet Thomas Quick tycks vara att slutsatserna omkring honom är så diametralt motsatta och att en rad personer verkar ha satt sina karriärer i pant på att bevisa det ena eller det andra.

I denna soppa, i denna larmande kakafoni av utfall och påhopp vinner Råstam genom sin saklighet, sin medmänsklighet. Det är ett imponerande arbete.

Och det kommer förmodligen, med all rätta , bli en central bok för alla som vill skaffa sig en relation till det journalistiska, undersökande arbetet.

Men. En fråga kvarstår. Varför? Varför var det så viktigt att göra Quick till ett monster? Vilka trender och tendenser gick det att behäfta honom med?