Peter Jablonski var ett underbarn som kom in på musikhögskolan redan som elvaåring, på både trummor och piano. Numera lever han i London med sin familj och är en världspianist.

Immanuelskyrkan är inte i närheten så överfull som jag hade förväntat mig, bara närmare sjuttio Norrköpingsbor har satt sig lite glest på raderna. Inte heller Peter Jablonski själv motsvarar min minnesbild helt med sin för genren ovanligt avslappnade stil; vit t-tröja under kavajen och en lätt skäggstubb som kryper ner över halsen. Men även om utseendet var avspänt var hans spel mycket kontrollerat. Endast ett litet leende i mungipan avslöjade honom ibland.

Peter Jablonski inledde konserten med Franz Liszt Ballade nr 2 i h-moll - och med undantag för de brusigt volymtunga partierna har jag aldrig blivit så berörd av den balladen förut. Balladen spelar oftast svårfångad, men han lyckades.

De delikata nyanserna fungerade bäst, hans klara och noga avgränsade klanger var utsökt skira. En perfekt balans mellan meningsbärande melodi, harmonik och klang. Musiken blev en katedral i sig själv. En ballad kommer sällan ensam. Edvard Griegs Ballade i g-moll bygger som så ofta på en norsk folkvisa och följer med variationer. Ett mångsidigt stycke som han spelade med stor närvaro och följsamhet. Hans anslag var dock förhållandevis kallt konserten genom. Svalt, men alltid vackert.

Det går inte an att förneka att Jablonski är oerhört tekniskt skicklig, men starkast är han som uttolkare. Han "lever" i musiken.

Efter paus spelade Jablonski först Three Preludes av George Gershwin och sedan Pianosonat i ess-moll op. 26 av Samuel Barber. Även om jag hade föredragit att ha de charmiga preludierna sist för att avrunda konserten är det inte alls konstigt att han ville avsluta med det större verket som ger händerna en riktig genomkörare. Jablonski antog helt rätt personlighet i Gershwins tre preludier. Mystiken och den fantasifulla nyckfullheten var otvetydig, men även Gershwins tyngd. Samuel Barbers sonat var en bergig slänt av modernistiska teorier och kylig, intellektuell grund. Inte riktigt lika lättillgänglig, men storslagen i sin oförsonliga arkitektur.