Den har spelat en stor roll. Blåleran. Den kommer ofta på tal. Då ler de. Både Caroline Creutzer och Lena Svensson.

Förra gången de träffades var de i tonåren.
I över trettio år har de undrat över varandra. Undrat utan att få veta. Nu står de nära varandra. Caroline håller sin arm om Lena.

Efterlyser grannflickan
- Det är som när man var liten och lade pussel, och så saknades en liten bit och man tänkte, "herregud, vart har den tagit vägen?" säger
Caroline.

Hon vänder sig mot Lena.

Den 6 juli publicerade vi här på Personligt ett reportage om Caroline som är skulptör och bosatt i Berlin. Då berättade hon om somrarna på Hasselviken och om det som visade sig vara början på hennes konstnärskap - blåleran.

Den lera som hon och grannflickan Lena dykt efter i Glan. "Du kan ju skriva att jag blir jätteglad om hon hör av sig om hon läser det här reportaget", sade Caroline.

Och grannflickan Lena, hon läste reportaget och hon hörde av sig, redan samma kväll. Nu möts de på nytt, vid ett solglittrigt Glan, dit Lena har tagit med sig sin japanska spets Nikita. Caroline lämnar över ett litet paket.

- Behöver du en sax? undrar Caroline.

Lena försöker få loss snörena.

- Jag blir så ivrig, skrattar hon.

Lena river av omslagspapperet och tar upp en grön skulptur. Det föreställer en människa med ansiktet gömt i sina händer.

- Men titta, säger hon, vad gullig du är.

- Det är en i samlingen, säger Caroline.

Hon ser på Caroline. Hon måste harkla sig och vika bort blicken. Det märks att hon är rörd.

Vattnets varje rörelse glänser i solen. Det är länge sedan någon av dem hörde hemma på Hasselviken.

- Vi brukade dyka tills läpparna blev lika blåa som leran, berättar Caroline.

De drog upp klumpar av lera på bryggan. Sedan tog deras skulpturer form. Allt från hundar till gamla gubbar i blålera.

Bryggan finns inte kvar
Caroline flyttade utomlands. Efter en tids brevväxling förlorade de kontaken. Lena heter Svensson i efternamn och det gjorde det svårt för Caroline att hitta henne.

- Förr i tiden gick man ner till vattnet barfota, säger Caroline när de tillsammans försiktigt tar sig ner på stenarna mot vassen. Hon pekar:

- Titta, där är platsen där bryggan låg.

De lockar skratt ur varandra. De skrattar kluckande. Lite som vattnet när det slår mot en brygga.

- Man vet att blåleran finns där ute någonstans, säger Caroline och sprejar ut över vattnet.

Hålla tillbaka tårarna
Lena håller en mapp i händerna. I den ligger gamla fotografier. Brunbrända ungdomar dinglar leende med benen från bryggan.

- Jag kan nog vara femton år där, skrattar Lena, och du är tre år yngre.

Sinnesstämningen förändras snabbt. De sänker sina huvuden. För fingrarna över de gamla bilderna som ligger utspridda över bordet. Försöker hålla tillbaka tårarna.

- Det känns som om en bit av min barndom har kommit tillbaka, säger Caroline.

Läs mer i fredagens Norrköpings Tidningar.