Jag har en sak att säga om Herman Lindqvist. Men den handlar inte främst om hans närmast tvångsmässiga beteende att – helt och hållet oförskyllt – utpeka Karl-Gustaf Hildebrand som nazist.

Jag har inte läst hans memoarer som nu ska korrigeras, med undantag för den infama och lögnaktiga passagen som skapat årets största litterära skandal. Men omslaget till memoarerna fascinerar mig: en ung man med otänd cigarrett dinglande från läpparna. Fotografiet är taget i maj 1975.

Lindqvist har nått den thailändska gränsen som en av de sista västerländska reportrarna från den kambodjanska huvudstaden Phnom Penh som intagits av de röda khmererna.

Det är en utrikeskorrespondent som kommer direkt från stridens hetta, en image som passar honom och som Lindqvist tidigt vinnlägger sig om.

Det framgår bland annat i hans nödtorftigt maskerade självbiografiska roman Strax före deadline som utkom 1980.

Anledningen till att jag inte läser Herman Lindqvist är att jag sitter med den nyutgivna engelska utgåvan av Artur Domoslawskis biografi Ryszard Kapuscinski – A life. Omslaget visar givetvis ett porträtt i närbild på en ung Kapuscinski som stirrar in i kameran och drar ett bloss på sin cigarrett. Att lägga de båda böckerna bredvid varandra blir närmast parodiskt.

Ryszard Kapuscinski (1932–2007) var, till skillnad från Lindqvist, en världsreporter. Hans reportagekonst i böcker som Kejsaren, Fotbollskriget och Imperiet är imponerande.

Domoslawskis biografi över honom blev omtalad och är kontroversiell eftersom den berättar om en reporter som ibland behandlade sitt faktamaterial som en skönlitterär författare och hans kontakter med den dåvarande kommunistiska regimen i Polen.

Boken om Kapuscinski ska jag läsa, och min förhoppning är att den skingrar mer än cigarrettröken som omger självbilden av den stora manliga reportern i främmande land.