Inte heller hjälten och karaktärerna får man mixtra för mycket med. Formatet är lika snävt som rimschemat för en franskklassisk alexandrin. Desto större blir bedriften när det fortfarande går att göra en och annan landvinning i genren.

Andrea Camillieris romaner om matglade kommissarie Salvo Montalbano hör till dem. I den tolv år gamla men nyöversatta Uflykten till Tindari försvinner ett pensionärspar spårlöst. De levde tämligen isolerade och nästan obemärkt, och det blir naturligtvis Montalbano och hans mäns - Mimi, Fazio och den komiske Catarella - otacksamma uppgift att ta reda på vad som har hänt. När det visar sig att en ung man som bor i samma hus har blivit mördad börjar både jag och kommissarien ana ett samband.

Men det visar sig knepigt att etablera det. Men Camillieri visar hur det ska gå till och lyckas i förbifarten berätta något om det sicilianska samhället, där de största skurkarna är onåbara maffiamedlemmar eller höga tjänstemän och politiker.

Andrea Camilleri skrev historiska romaner och regisserade teater tills han blev deckarförfattare vid 70 års ålder, och är lika influerad av hemöns Luigi Pirandello och Leonardo Sciascia som samtida kriminallitteratur. Spanjoren Manuel Vázquez Montalbán, också publicerad på svenska, fick ge namnet till hans egen hjälte och i Utflykten till Tindari finns också en tydlig blinkning till Sjöwall-Wahlöös Roseanna.

Nu är Andrea Camillieri 87 år och visar - trots att jag suckar åt romanens förlegade kvinnosyn - att gammal är äldst.