När Forum för levande historia 2009 ville locka besökare till sin utställning om folkmordet i Kambodja gjorde man det med en ironisk reklamfilm där Jan Myrdal och Gunnar Bergström anklagades för att burit "maoistglasögon" under Vänskapsföreningen Sverige Kampucheas resa 1979.

Det hade varit lätt för Peter Fröberg Idling, vars reportagebok Pol Pots leende handlade om just den resan, att glädjas åt att det han skrivit om fick uppmärksamhet. I stället kallade han i en artikel reklamfilmen för värderingshaveri: myndigheter ska inte ska ge sig på privatpersoner.

Pol Pots leende kunde, till skillnad från reklamfilmen, inte kokas ner till någon enkel anklagelseakt. Dess utgångspunkt var att förstå, utan att för den skull ursäkta (Fröberg Idling kritiserade stenhårt Myrdals vägran att se att några misstag begåtts). Det var ingen debattbok, utan angreppssättet var litterärt. Författaren försökte leva sig in i vad som hänt.

Sex år efter Pol Pots leende publicerar i dag Fröberg Idling sin första roman, Sång till den storm som ska komma. Han återvänder till Kambodja och inlevelseförmågan har denna gång lett honom till att ta sig an Pol Pot själv.

Berättelsen utspelas under sommaren och hösten 1955. Det är två år före folkmordet och Pol Pot kallas ännu Sar. Han arbetar för oppositionspartiet, men är i hemlighet kommunist. Hans falska identitet gör att romanen påminner om en spionhistoria, något som förstärks av att Sars kommunistiska världsbild redan från början har starka paranoida drag.

Sar uppvaktar Somlay, en ung kvinna som valts till Miss Cambodge. Snart dyker det upp en rival och Sång till den storm som ska komma förvandlas till något så udda som en kärlekstriangel där en av kontrahenterna är en framtida folkmördare.

Precis som i Pol Pots leende så är Fröberg Idling ute efter att förstå vad som format Pol Pot. Romanen betonar hans studieår
i Frankrike. Det är där han på riktigt kommer i kontakt med marxismen och kommunistiska grupperingar. När ett nytt Kambodja ska skapas ska det göras med västerländska idéer.

I slutet av boken tackar Fröberg Idling sin kollega Steve Sem Sandberg. Sång till den storm som ska komma för förstås tankarna till hans Theres. Men något i tonen och det vackra språket gör att den känns mer besläktad med Per Olov Enquists dokumentärromaner.

Det är hursomhelst en spännande och tänkvärd roman Fröberg Idling skrivit. Jag utnämner den till årets bästa, men tycker egentligen att den tidsavgränsningen är alldeles för kort.