I en replik på min debattartikel i NT 15 augusti visar oppositionsrådet Mathias Sundin (FP) att just det som jag mest befarade i min artikel, att hans omvärldsbevakning inte sträcker sig längre än till att han faktiskt tror att industrijordbruket är hållbart, är sant.

Det är givetvis mycket allvarligt att en ledande kommunpolitiker, numera också tillfälligtvis riksdagsman, lever i den drömvärlden men det ger i alla fall en viss förklaring till varför den borgliga alliansen så totalt misslyckats i sin miljöpolitik.

Sundin kallar industrijordbruket modernt och effektivt. Att det är modernt kan vara sant, men att kalla det effektivt är en ren lögn. En livsmedelsproduktion där insatt energi är tio gånger större än vad man får ut, kan aldrig vara annat än en historisk parentes.

Den småskaliga jordbruksproduktion som växte fram som ett resultat av bristerna i planekonomin i Sovjetunionen och på Kuba är därför inte alls ett otänkbart framtidsscenario även för oss då vi inte längre kan förlita oss på att någon annan långt borta med enorma insatser av energi och bekämpningsmedel ska försörja oss med livsmedel.

Sundin drar den häpnadsväckande slutsatsen att lokal småskalig livsmedelsproduktion är ett sätt att ta ifrån människor makten över sina egna liv. Sanningen är den att det är precis tvärtom: När människor producerar egna livsmedel minskar makten för de multinationella livsmedelsbolagen, men den utvecklingen kanske inte tilltalar Folkpartiet?

Sundin gör också det fundamentala misstaget att tro att det är Miljöpartiets jordbrukspolitik som leder fram till industrijordbrukets sammanbrott. Sammanbrottet kommer av att verksamheten inte är hållbar, det vi talar är om hur vi ska klara vår försörjning i en framtid som sannolikt inte är så långt borta.

Det är hög tid att börja bygga det hållbara samhället. Våra barn och barnbarn kommer annars en dag att fråga oss varför vi inte gjorde något medan tid var. Vi kan då inte säga att vi inte visste, för nog visste vi alltid. Vi kan då inte säga att vi inte kunde, för nog kunde vi alltid. Vi kan då bara säga att vi inte ville, och det tycker jag är en förskräckligt dålig ursäkt.

Vad tycker du, Mathias Sundin?