Lagom till 25-årsdagen av mordet på Olof Palme ifrågasatte jag den hittillsvarande officiöst underdåniga attityden gentemot minnet av honom och konstaterade att Palme, näst Mona Sahlin, var "den mest misslyckade socialdemokratiske partiledaren någonsin".
Först och främst ska sägas att detta var före Håkan Juholts än mer misslyckade partiledarskap, men det intressanta var förstås inte huruvida jag hade rätt eller fel om Palme - utan huruvida man fick tycka så över huvud taget.
Jo, det fick man nog trots allt. Vissa blev upprörda, men inte så många som jag hade antagit och dessutom fick jag också positiv respons. Till skillnad från exempelvis Tage Erlander blev Palme nämligen aldrig särskilt folkkär. Många tyckte varken om honom eller hans politik, men alla dessa röster fick hålla tyst i ett kvarts sekel.
En annan reflektion jag gjorde var att de som hörde av sig undantagslöst var i min ålder eller äldre. Jag antar att hela frågeställningen om huruvida man offentligt får uttrycka kritik mot Palme eller inte är ointressant för många yngre.
Naturligtvis är relationen till Palme i högsta grad en generationsfråga, fast detta säger i så fall i sig själv ganska mycket om hans irrelevans för dagens politiska situation. Samtidigt har något hänt, ett tabu som ännu för några år sedan var stenhårt har börjat luckras upp.
Ett exempel läste jag i Svenska Dagbladet Kultur häromdagen. Kulturchefen Kaj Schueler passade i en krönika inte bara på att ifrågasätta Palmes vänstervridning utan åtminstone delar av 68-vänsterns framgångar. I stället konstaterar Schueler att vindarna redan hade vänt, borgerligheten var på frammarsch.
Schueler är tankeväckande inte bara i sin uppriktiga attityd, utan också därför att historien blir så mycket lättare att förklara om man vågar ifrågasätta vänstervågens framgångar. För det annalkande 70-talet innebar problem för socialdemokratin - utan att för den skull partier till vänster om SAP åtnjöt några större framgångar.
Enligt Schueler trodde däremot Palme på vänstervågen, vilket i så fall var ett fatalt (och
i riksdagsval bekräftat) misstag.
Bilden behöver visserligen nyanseras, för i realpolitisk mening var 70-talet (de borgerliga regeringarna till trots) mer vänstervridet än 60-talet - och dessutom kom ju Palme tillbaka till makten 1982 med löntagarfonder och allt. Men idépolitiskt hade vänstern redan gjort bankrutt. I historiens ljus framstår Palme därför inte som särskilt progressiv - snarare som vänsterkonservativ.
På fredagen har en ny dokumentär om Palme premiär. De utdrag jag sett hittills väcker faktiskt vissa förhoppningar om att det inte bara (men tyvärr säkert delvis) handlar om sedvanligt vänsternostalgiskt dravel. Att återuppleva viktiga händelser i nytt ljus kan samtidigt väcka helt andra känslor än vad som var det ursprungliga fallet. Klippet på en ung Anna Lindh som talar till Olof Palmes minne på begravningen blir därför mycket gripande.
Sedan kommer den röda fanborgen - med dagens ögon något som nästan känns öststatsmässigt. Svenskarna erbjöds inte någon inkluderande statsbegravning, utan en rödsprängd partimanifestation. Inte ens på andra sidan döden blev Palme hela svenska folkets statsminister.