Allt gick ju så bra, men det fanns ett problem.

Olof Palme hade trasiga tänder och gamle socialministern Sven Aspling berättar hur det krävde en totalrenovering i munhålan.

Det återkommer i Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär Palme och kan uppfattas som ett lite onödigt inslag. Men det är sextiotal och den blivande statsministern verkar osårbar och befinner sig högst upp på en medial vågkam som inte visar några tecken på att plana ut.

Decenniet var Olof Palmes och på gamla klipp fullkomligen gnistrar han av vitalitet, men det fanns en smärtpunkt som gav en antydan om skörhet som skulle bli tydligare längre fram.

Dokumentären följer honom från barndomen fram till skotten på Sveavägen. Någon i salongen tyckte att det var en propagandafilm, men det är snarare ett hjälteepos som får allt fler melankoliska gråtoner ju längre fram i tiden vi kommer.

De politiska "affärerna" sliter och när sjuttiotalet går över i åttiotal är det inte mycket som påminner om den offensivt debattglade utbildningsministern som 1968 begav sig till det ockuperade Kårhuset för att diskutera med revolterande studenter.

Kristina Lindströms och Maud Nycanders film är på sätt och vis ett bokslut över en tid som är borta för alltid, men den innehåller också något molande som aldrig utretts. Det gäller hatet mot honom, som trots olika försök att hitta rationella ursäkter fortfarande väntar på trovärdiga svar. Vissa har pekat på den skarpslipade retoriken och påpekat att den sårade, vilket kan gälla dem som drabbades direkt, men knappast förklarar nidbilderna och alla illasinnade rykten som spreds anonymt.

Man kommer inte Olof Palme särskilt nära i filmen, men komplexiteten antyds och ibland skymtar ett drag hemlöshet som i någon mening gjorde honom till främling också när han befann sig i allas blickfång. Det är en skickligt berättad samtidshistoria, men filmen snuddar vid ett antal lättretade nervtrådar när den blottar just denna ensamhet.