Budskapet är, nåja, reflexioner kring normalitet. Dramaturgin har sitt ursprung i friktionen mellan det avvikande och det gängse och parallellerna med musikalen La Cage aux Folles är slående.
Äsch, vem bryr sig om budskap när man får vältra sig i både svart och sjuk humor. På så vis lockar denna besynnerliga Addamsfamilj fram ens mera morbida sidor. Man sitter där i salongen och ler lätt skadeglatt.
Måste tillstå att jag först var tveksam när jag hörde att Östgötateatern skulle ta sig an denna musikal som bygger på karaktärer av Charles Addams. Uppsättningen jag såg premiäråret på Broadway kittlade inte alls mina sinnen, men Nathan Lane gjorde en prakträddning; han var behållningen.
Det verkar som om upphovsmännens uppdatering och den svenska bearbetningen gjort susen. Lägg därtill att regissören Mattias Carlsson, som här överträffar sig själv, har sjösatt en iscensättning som genomgående andas tempo, infall och aktiviteter. Valet att även inkludera moment av nycirkus i uppsättningen ger musikalen en poetisk touch och fyller effektivt scenrummet. Kul är även flirten med andra uppsättningar. Tänker både på Little shop of horrors, Titanic och Sound of Music.
Scenografin är signerad Magnus Möllerstedt och består mest av funktionella rörliga stycken som det dansas runt med. Snyggt. Allt andas spindelväv, skräck och tortyrkammare.
Musiken då? Det finns inga egentliga örhängen som klistrar sig fast vid trumhinnorna. Stilarna är varierande med en mix av ballader, tango och ganska så traditionella musikaltongångar. Då känns Mattias Carlssons och Cynthia Kais koreografi mera fräsch och nutida. Kapellmästaren Johan Siberg är ett fynd. Han har att jobba med en orkester i diket som får göra skäl för gaget. Arrangemangen klingar utmärkt och tajt.
Castingen uppe på scenen är genomgående mycket god. Christian Zell är en scenräv som fixar detta med bravur. Han vet att ta tillvara på de små detaljerna. Vi får följa hans Gomez i våndorna av att stå mitt emellan tvenne eldar, dels hustrun Morticia (Petra Nielsen), dels dottern Wednesday (Jenny Holmgren).
Nielsen är precis så sval, slank och tillbakalutande som krävs. Hennes rörelsemönster är utstuderat elegant. Holmgren gör dottern till ett trotsigt energiknippe som just fått smak på kärleken. Dessutom kan hon sjunga alldeles utmärkt. Samma sak gäller föremålet för hennes tonårsåtrå, Lucas, som spelas av Linus Henriksson. Detta är hans lyckade scendebut i professionella sammanhang.
Fester, bror till Gomez, görs strålande av Jesper Barkselius till en storögd och kramgo hund som är helt nere i - månen. När han slutligen beger sig dit blir det till den sanndröm vi alla längtar efter.
Uppsättningen, och denna Europapremiär, av Familjen Addams är i första hand ett lagarbete. Mina enda invändningar är att tempot i den andra akten tappar styrfart och att slutknorren är aningen tam.