La Uva verkar vara ett populärt ställe. Det tog lite tid, både tills vi fick beställa och tills dess att vi fick vår dryck.

Personalen tycktes vara underbemannad. Konstigt, med tanke på att de på skylten utanför lockar med after work under vissa tider och då måste ha i beräkningen att gäster kommer.

Vi beställde både tapas och en rätt från à la carte-menyn. Personalen gav ett något oerfaret intryck och visste inte riktigt vad de olika rätterna innebar. Vi var tvungna att "chansa" något och beställde därför lite av varje.

Tapasrätterna serverades ur små skålar av porslin och det såg rätt inbjudande ut. Vi började med tortillan, som i sig kunde ha vunnit på lite mer sälta. Tomatröran som serverades till vägde upp rätten och hade en fyllig, syrlig smak av tomat, som å andra sidan hade perfekt sälta.

Tillhör den vinnande skaran

Ostfyllda laxrullar serverades med ett knippe färsk oregano. Färskosten som hade rullats in i laxbitarna var precis lagom i mängd och tillsammans med en nypa färsk oregano gjorde den tuggan komplett.

Fortsättningen med örtmarinerade kycklingspett, även dessa toppade med färska kryddor, tillhörde även den, den "vinnande skaran" av tapas denna kväll. Kycklingen var fint stekt och basilikadressingen med olivolja gav en fräsch känsla. Även de vitlöksmarinerade champinjonerna får lov att tillhöra denna kategori, eftersom champinjonerna hade en väl tilltagen marinering av vitlök och olivolja som kändes långt bak i gommen utan att bli för stark.

Denna skara tapasrätter gav sammantaget La Uva en svag trea i vårt poängprotokoll. Den andra hälften av tapasen upplevde vi inte vara särskilt prisvärda eller särskilt smakfulla och vi ska förklara varför.

Ringarna av calamares (bläckfiskringar) var så sega att de knappt var ätbara. Vid en tugga tänjdes bläckfiskringen så långt att den hängde som ett smalt gummiband från gaffeln.

Räkorna en besvikelse

Den chilimarinerade skaldjurssalladen, upplevdes inte prisvärd, helt enkelt för att den innehöll mestadels crabfish och var i sin portionering snålt tilltagen. Saknade räkor. Plus dock för garneringen med de färska kryddorna.

De vitlöksmarinerade räkorna, som vi såg så mycket fram emot, blev även de en besvikelse då de i sin konsistens var gryniga. En del räkor smakade helt enkelt inte bra. Brödet såg läckert ut, där det serverades ur en flätad korg. Dessvärre var det kallt (kanske inte riktigt tinat från frysen?) och så segt att vi lade ner utmaningen att försöka oss på att tugga det ihärdigt sega och kalla brödet.

Huvudrätten från à la carte-menyn, grillad gårdskycklingsfilé med ramslökssky, serverades med röd och gul paprika, några blänkande svarta calamateoliver samt några klyftor av skivad rödlök. Rätten såg väldigt vacker ut, med alla färger i rött, gult och grönt med den toppade, färska oreganon. Kycklingen var väl stekt, men rätten i sig upplevdes däremot rätt så slätstruken. Den mojosås, som serverades till, hade en udda bismak, som vi utan lycka försökte sätta ord på.

Kornig och isig glass

För övrigt bör sägas att ägarna varit duktiga med att ta fram spanska detaljer på La Uva. Här och var hänger tavlor med flamencomotiv och många tavlor har inspiration från kvinnliga porträtt. Färgerna i lokalen är varma och går i terrakotta med bruna inslag.

Som efterrätt valdes gammeldags vaniljglass med jordgubbar och crème brûlée med karamell. Den första efterrätten serverades ur ett högt dessertglas med vågiga kanter. Denna rätt hade portionerats generöst med vaniljglass, men jordgubbarna var så få att det kunde räknas på ena handens fingrar. Glassen var kornig och isig. Smaken var däremot helt ok.

Efterrätt nummer två blev crème brûlée. Genom att med skeden med lätt hand knacka lite på ytan är det lätt att se om en crème brûlée är tillagad på rätt sätt. Ytan var lätt knäckig men hade vunnit på att sockret kunde ha "bränts av" ytterligare för att skapa den läckra, knäckiga ytan. Under täcket av det brända sockret, dolde sig en härlig smak av karamell. Men konsistensen var alldeles för rinnig. Det är dock möjligt att en crema catalana skiljer sig något från den klassiska crème brûléen och att efterrätten då ska vara lite mer lös.

Enligt sägner ordinerades kungen Alfonso X att äta lite, men ofta. Och visst är det trevligt att plocka lite av varje av dessa små rätter.