Gryningen är på väg och kadmiumröda solstrimmor tecknar ett kors över morgonhimlen. Men området runt Såpkullen befinner sig ännu i en neonblå och sömndrucken dvala.

Världen får en annan, lite avlägsen dramatik om man befinner sig i ett fönster så högt det går att komma i Norrköping. Halvvägs upp bland molnen får händelser under dygnets olika timmar en annan skärpa.

Den vita fullmånen som svävar över hamninloppet har förlorat ytterligare några gram, fågelvingarna får en nervösare darrning under den stilettunna månskäran och regnbågen som dråsar ner över Kvillingeslätten känns tyngre än vanligt.

Man påminns om stunder då Värmeverkets torn kan förefalla gåtfullt som de kambodjanska tempelruinerna i Angkor Wat, ögonblick då ljuset över Bråviken mattas och vattnet stelnar till kvicksilver.

Enligt Goethe har alla som gjort en resa något att berätta, men ibland behöver man inte röra sig ur fläcken. Världen möter utanför varje fönster och att se en svart fågel svepa över ett tegeltak som färgas brandgult i morgonsolen kan också vara ett sätt att färdas.