Det är en beprövad sanning att stater som har någon variation av ordet "demokratisk" i namnet i allmänhet befinner sig mycket långt från att vara demokratiska. Detta visar om inte annat att det inte finns någon nödvändigt samband mellan de honnörsord som man använder sig av den verklighet som orden ska representera.

Svenska politiska honnörsord är bland annat "tolerans" och "mångkultur". Desto viktigare tycks det bli att kunna framhålla dessa saker som kärnan i vad det innebär att vara svensk i takt med att andra gemensamma berättelser som har definierat svenskhet - exempelvis en gemensam religion, språk, kultur och historiska symboler - bleknar.

Något som väl sammanfattar denna bild av vad som är typiskt svenskt är Aftonbladets kampanj mot Sverigedemokraterna under parollen "Vi gillar olika". Frågan är bara i hur hög grad denna självbild stämmer överens med verkligheten? Frågan är om vi verkligen gillar olika?

Detta , "Gillar vi olika?", med ett tydligt provocerande frågetecken, är titeln på statsvetaren Andreas Johansson Heinös nyutkomna bok som utforskar det svenska förhållandet till mångkultur (Timbro förlag).

Johansson Heinö hävdar i boken att vi i själva verket inte alls gillar olika. Sverige utmärks av sin konsensusmentalitet. I såväl stort som smått är vi mest bekväma när alla tycker likadant, vilket bland annat återspeglas i sådana saker som "den svenska modellen" av samförstånd mellan arbetsmarknaden parter, och en unikt liten åsiktsspridning mellan ytterpunkterna till höger och vänster. När alla inte delar åsikter eller värderingar inträder en obehagskänsla, enligt reflexer som är djupt förankrade i bondesamhället.

Och detta går utöver vad som kan betecknas "intolerans mot intolerans", nämligen att uppenbart rasistiska eller annars orättfärdiga idéer bemöts med kort tålamod, vilket kan vara förenligt med även ett fritt intellektuellt klimat. Nej, i Sverige är det även i de små sakerna svårt att gå emot den rådande smaken. Att uttrycka beundran för klassisk arkitektur och figurativt måleri eller att vägra att se Melodifestivalen är förvisso inte olagligt, men bemöts med olika grader av socialt utestängande.

Mångkultur innebär förstås motsatsen till detta, att vi i måste låta olika värdesystem frodas sida vid sida. Detta är vi lika obenägna att göra som någonsin i vår historia, enligt Johansson Heinö.

Det som har skett är att den rådande uppfattningen har bytts i en antinationalism och nedvärdering majoritetskulturens symboler, något som går tillbaka till 1968. Själva principen, att vi inte har plats för mer än en officiell lära, har inte förändrats.

Johansson Heinö anser att vi antingen måste sluta eftersträva "mångkultur", eller att vi måste ge upp anspråket på en "gemensam värdegrund". Det är en utmanande analys, som i sig säkert är ett resultat av det friare idéklimat som är följden av att Sverige öppnar sig mot världen. Men det är också en viktig fråga. Vad menar vi med mångkultur?