Varje vår blommar en liten växt i Suigetsu, en liten sjö nära havet i Japan. Efter blomningen dör växterna och sjunker sakta mot botten som snart täcks av ett tunt ljust täcke. Resten av året, däremot, täcks botten av mörkare sediment.

Eftersom sjön är både stilla och syrefattig har dessa ljusa och mörka lager, som påminner om årsringarna på ett träd, förblivit orörda i tiotusentals år. Ända fram till för några år sedan då forskare började borra i sjön, på jakt efter dessa bevarade mikrofossil. På så sätt har nu forskarna fått tillgång till nästintill perfekt ordnade lager av organiskt material 52 800 år tillbaka i tiden.

Det forskarna är ute efter är det kol 14 som lagras i allt som lever, även i de små växterna i Suigetsu-sjön. Kol 14 är en instabil kusin till vanligt kol och faller sönder med en viss hastighet. Inlagringen av kol upphör när växten, djuret eller människan dör och genom att mäta mängden kol 14 kan forskarna avgöra hur gammalt ett föremål är.

Därför är forskarna i stort behov av olika "referensbibliotek". Sådana finns, men de flesta kommer från havsbottnar eller grottformationer. Men då uppstår andra problem, som att mängden kol inte alltid överensstämmer med det som finns i luften.

Därför har forskarna letat intensivt efter liknande "bibliotek" fast på land.

I tidskriften Science redovisar nu Christopher Bronk Ramsey och hans kollegor fler än 500 koldateringar som har gjorts med hjälp av borrkärnorna från Suigetsu-sjön. Dateringarna sträcker sig nästan 53 000 år tillbaka i tiden och framåt. I ett enda slag har alltså metoden utökats med 40 000 år.

På så sätt hoppas man att dateringarna kommer att bli mycket säkrare. Framför allt för riktigt gamla föremål eller företeelser, som när den sista neandertalmänniskan levde eller när dagens människor invaderade Europa.