Det går bra för Sverigedemokraterna, åtminstone enligt opinionsundersökningarna. Det oroar många, inte minst statssekreteraren Jasenko Selimovic (FP), som på DN Debatt söndag ser SD:s framgångar som resultat av bland annat en allt svagare integrationspolitisk debatt.

Selimovic vänder sig till den rödgröna oppositionen och hävdar att en tidigare relativt vältalig debatt från den sidan försvagats sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Selimovic tolkar detta som en rädsla för en debatt som eventuellt skulle kunna gynna SD.

Han konstaterar också att den som ger sig in i debatten riskerar en sverigedemokratisk dödskyss i form av officiellt SD-stöd. I och för sig borde inte detta vara något problem (att socialdemokrater "anklagas" för att vara moderater och vice versa brukar ju på sin på höjd väcka irritation), men i medierna är det lätt att få en smygrasistisk stämpel.

Hans vädjan är dock en debatt - och inte nödvändigtvis på borgerliga premisser: "Angrip gärna den politik som regeringen för och tyck att Folkpartiets uppfattningar är fel". Det anmärkningsvärda är förstås att detta över huvud taget behöver sägas.

Som Selimovic själv konstaterar är det paradoxala att Sverigedemokraterna saknar integrationspolitik. SD har lätt för att kritisera den rådande situationen - med verkliga, överdrivna eller kanske inbillade exempel - men har inga andra egentliga lösningar än minskad invandring. Partiets integrationspolitiska utspel syftar i själva verket till legitimera dess hårda inställning till invandrare.

Selimovic fruktar också en holländsk utveckling, det vill säga att de etablerade partierna i allmänhet och de ledande dito i synnerhet träder tillbaka i debatten - och därmed uppnår vad de i själva verket försökt förhindra: framgångar för nationalpopulistiska rörelser. I Nederländerna har samma partier tvingats till motvillig reträtt av framför allt framgångarna för Geert Wilders PVV.

Frågan är ändå om inte svårigheterna går djupare än så. De integrationspolitiska problemen har varit mer eller mindre uppenbara under lång tid i form av bland hög arbetslöshet inom många invandrargrupper och sociala problem med bland annat hög brottslighet i slitna invandrartäta stadsdelar. Man kan till och med hävda en omedveten, måhända strukturell främlingsfientlighet vad gäller de relativt måttliga reaktionerna på problemen i Rosengård, Malmö och på andra platser. Skadegörelse, våld och misär drabbar framför allt invandrare. Den mediala debatten hade sannolikt varit ivrigare om det varit infödda svenskar som drabbat.

Under alla omständigheter bör lösningar på faktiska problem formuleras av fler än Sverigedemokraterna. I annat fall finns risken för att SD:s opinionsmässiga framgångar fortgår.