Otack är världens lön. Åtminstone när det gäller vinstförbudsfrågan inom vård, skola, omsorg. När Stefan Löfven försöker gå partivänstern och LO till mötes är otack det enda han får.
I dag ska den socialdemokratiska partistyrelsen presentera en gemensam linje i frågan. Sannolikt bygger den på Löfvens förslag om ökad insyn. Något allmänt vinstförbud lär det dock inte bli, inte ens partiellt.
I politikens värld ljuger nämligen det första intrycket emellanåt. Visst är vinstförbud en vinnande fråga! Men inte, som man inledningsvis kunde anta, för den rödgröna vänstern utan för Alliansen.
Förklaringen är att eventuella vinstförbud skulle riskera verksamheter som påverkar hundratusentals arbetstagare och brukare. Och i den mån privat verksamhet avvecklas måste det offentliga ta över med stora initialkostnader som följd.
Detta förstår Löfven, men inte delar av fackföreningsrörelsen och inte heller den egna partivänstern. Ur vänsterideologisk synvinkel är de praktiska problemen långt mindre intressanta än möjligheten att försvåra entreprenaddriven verksamhet och slå tillbaka mot förhatliga privatiseringar och friskolereformen.
Löfvens dilemma är hur han ska gå vänsteropinionen till mötes, utan att för den skull riskera viktiga väljargrupper. Han måste ta hänsyn till Vänsterpartiet - vilket tänker göra vinstförbud till en valfråga och därmed ta S-sympatisörer på vänsterkanten. Han måste också ta hänsyn till Miljöpartiet, som med en mer skeptisk attityd kan ta röster på högerkanten.
Kompromisslösningen heter enligt Löfven större öppenhet. Något vinstförbud blir det inte, men större genomlysning av ekonomisk verksamhet ska också göra det lättare att se var pengarna tar vägen. Stora vinstuttag kan reta upp konsumenterna som då köper tjänsterna någon annanstans.
Inte så dumt tänkt, även om kvaliteten på den faktiska verksamheten är långt intressantare än vinsten i sig. Förslaget har trots det fått ett försiktigt positivt bemötande från såväl näringslivet som Alliansen.
Däremot inte från LO.
"Det behövs en form av vinsttak" säger LO:s vice ordförande Tobias Baudin och signalerar därmed ungefär var fackförbundet slutligen kommer att landa. Åsikterna torde visserligen variera betänkligt inom fackföreningsrörelsen, men LO-ledningen förefaller ha sin uppfattning klar.
Det ger den socialdemokratiska partivänstern uppmuntran. Och är det ändå inte så att Löfven har flyttat sig lite grand? Kanske går det att puffa honom ytterligare ett steg i "rätt" riktning!
Det kan illustrera Löfvens enskilt möjligen största misstag hittills. Trots ett optimalt handlingsutrymme (han lär ju inte få sparken!) har han, i traditionell socialdemokratisk anda, tassat försiktigt. Han har sökt en kompromisslösning, men detta finger får bara vänstern att hugga efter hela handen.
Relationen till LO kan bli spännande. Och Alliansen myser.