Videon är inte längre tillgänglig
Strax före klockan 13 på fredagen var det tänkt att förhöret med den huvudåtalade 47-åringen skulle inledas. Åtskilliga personer hade intagit åhörarläktaren i säkerhetssalen i Linköpings tingsrätt för att lyssna till åklagarens frågor och rullstolsmannens svar.
Men det som utspelade sig i rättssalen var så långt från ett korsförhör man kan komma. 47-åringen begärde nämligen att själv få inleda - och han släppte aldrig ordet.
Gjorde karriär
Åhörarna fick lyssna till en berättelse om hur en ung man, trots en svår uppväxt, lyckas skaffa sig en högre utbildning och hur han sedan, över all förväntan, lyckas i arbetslivet.
- Jag har jobbat i 120 timmar i veckan sedan jag var 16 år, hävdade 47-åringen, som också upplyste rätten om att han ägt flera företag och haft internationella uppdrag.
Påkörd
Vändpunkten för 47-åringen kom 2001 då han blev påkörd bakifrån när han satt i en bil och, enligt egen uppgift, ådrog sig en svår nackskada. Enligt åklagaren, som ifrågasätter om 47-åringen verkligen blev så svårt skadad, höll den påkörande bilen en hastighet av tio kilometer i timmen. Rullstolsmannen menade dock att krocken skedde i en betydligt högre hastighet.
- Det sa bara pang! Det kändes som om någon högg en yxa i min nacke.
Monoton röst
När 47-åringen väl börjat prata var det inget som kunde stoppa honom. Med monoton röst redogjorde han i lika detaljerade som omständliga ordalag för sina kontakter med sjukvården och om sina tilltagande smärtbesvär. Stundtals var det mycket svårt att följa med i resonemangen, som verkade gå ut på att han trots allt var i behov av personlig assistans dygnet runt, året runt.
- Jag blev bara sämre och sämre. Sömnen försvann. Jag fick ingen hjälp i Sverige. Inga mediciner hjälpte. Min hjärna svullnade så mycket att jag fick ha en keps som var två nummer större än normalt.
En timme in i 47-åringens försvarstal, då flera åhörare redan valt att lämna rättssalen, avbröt plötsligt kammaråklagare Eva Kokkonen och utbrast:
- Sitter du och läser högt?
- Nej, det ser du väl, svarade 47-åringen, som oavbrutet fäste blicken i bordet framför sig.
Avbröt
Endast en gång ansåg rättens ordförande, lagmannen Rolf Holmgren, att det fanns anledning att avbryta 47-åringen. Det var när denne plötsligt yttrade sig i starkt förklenande ordalag om sin före detta sambo och personliga assistent.
- Men jag måste väl få försvara mig, replikerade 47-åringen och fortsatte sedan i ytterligare en timme att redogöra för sina påstådda fysiska problem.
När domaren till sist ansåg att det var dags att avbryta förhandlingen hade åklagaren ännu inte hunnit ställa en endaste fråga. På tisdag i nästa vecka får hon en ny chans när rättegången fortsätter.