• torsdag 23 oktober 2014
Då ska vi ta tillbaka den förlorade timmen... Ur Classes Synvinkel Ur Classes Synvinkel
Vädersponsor:

Drottning Marie-Antoinette på vift i franska huvudstaden

Norrköping Hon var älskad och hatad och älskad på nytt. Monsieur från Versailles suckar av välbehag. Bland gulnade löv finner han åtråvärda spår av drottning Marie-Antoinette som ska på vift i Paris.
-Oh, la la! Han sjunker ner i kåsösen i salongen. Väggarna dignar av släkt. Pierre Arizzoli-Clementel fingrar på tömmarna som (sägs det) hennes älskare höll i vid flykten till Varennes. Vad hjälpte det, hon miste huvudet.

 

Hela kungliga familjen utplånades. Så när som på dottern, madame Royal. Här hänger hon.

 

-Fruktansvärt ful! Efter det fick konstnären (Wertmüller) svårt att få nya uppdrag. Modern var upprörd.

 

Ändrade planer
Xavier Salmon är chefsintendent, snart chef för alla kungliga slott i Frankrike. Paletån sitter som gjuten.

 

-Nu har vi ändrat våra planer, förklarar han.

 

Besöket på Löfstad tog en ny vändning.

 

Jovisst, är det inte Marie-Antoinette som döljs i hörnet i kabinettet... Kopparsticket är undanskymt, nästa år är det säkert tillbaka i Paris. Men huvudet sitter inte på hennes kropp.

 

-Gravyren är återanvänd tre gånger, först för Maria Leszczynska och sedan Marie Josepha av Sachsen.

 

Ridå! Xavier Salmon antecknar flitigt. Han kan sina saker.

 

-Men hallå, teckningen av henne har veck.

 

Chefen för Versailles registrerar snabbt. För första gången ser han modebilden av drottningen som Axel von Fersen ritade och sände hem i ett kuvert. Som inspiration till systern hemma på Löfstad.

 

-Mycket likt, och fint uppfattat.

 

Får han som han vill sänds teckningen åter till Paris.

 

Kramas ihjäl
Nästa vår är Marie-Antoinette på allas läppar igen. I Grand Palais. Det har inte blivit alltför ofta - 1865, 1945, 1975 och 2005.

 

Varför?

 

-Nej, fransmän är inte roade. Hon kramas ihjäl av amerikaner. Åh, den gräääsliga och dumma filmen av Coppola!

 

Pierre Arizzoli-Clementel tar sig lätt för pannan. Han ger en kort resumé av ett liv som få avundas.

 

Älskad, hatad och älskad igen. Hon mognar med stor värdighet. Folket imponeras. När bourbonerna raderas ut blir hon martyr.

 

-Utomlands är hon den enda drottning Frankrike haft - därför att hon halshöggs.

 

Skälet till hans besök är hennes vänner. Dit räknas den intimaste av alla, Axel von Fersen.

 

-Se här, så måste han ha sett ut när de möttes!

 

Den runda tavlan, av en fransman som var chef för kurfurstens konstgalleri i Düsseldorf, döljs i ett skåp. Det krävs falkögon att upptäcka miniatyren av drottningen intill. Av hennes ordinarie konstnär.

 

Det vackra folket
Men "le beaux Fersen" i mogen ålder är inte Versailles intresserat av. Dreuillons porträtt av en ärrad charmör känns lika främmande som Bredas rosiga kinder på en riksmarsalk i fullt ornat.

 

-Vi tänker lyfta fram den unge Fersen. En sal ska ägnas drottningens vänner som prinsessan de Lamballe och madame Polignac. De var alla vackra. Drottningen var djupt imponerad av allt vackert.

 

På Löfstad älskade man allt franskt. Hyllorna bågnar av böcker.

 

-Chateaubriand! Hans memoarer, ser man på. Och Alexander Dumas! Titta här, Bastiljens historia, förskräckligt, och Encyklopedien!

 

Monsieur från Versailles är på sin mammas gata. Som att vara förflyttad till Paris. Han är egentligen här för att delta i invigningen av Roslin på Nationalmuseum. Utställningen om målaren som satt i franska akademien ska vidare till Paris.

 

-De tyckte inte det var så stor idé att lämna Stockholm för att besöka ett "1900-talsmuseum" på landet.

 

Men ack, vad kollegorna bedrog sig.

 

Ryser lätt
Ett sus av Europas historia hörs i parken. Monumentet över en vördad broder tar fransmännen med storm. Axel von Fersens manliga profil har troligtvis Sergel som upphovsman. Ädlingen känner de igen - från Nationalmuseum.

 

-Grymt och blodigt, blev han också styckad?

 

Monsieur ryser lätt vid tanken att Sveriges främste ämbetsman mördas av pöbeln i Stockholm utan att någon ingriper.

 

-Precis som Lamballe! Det var farligt att vara Marie-Antoinettes vän.

 

Icke revolutionärer
Nu vänder Pierre Arizzoli-Clementel hemåt för att ordna med sin grand finale. Som chef för Versailles tar han avsked 2009 med europeiska hovdräkter under den glansfullaste av epoker fram till revolutionen.

 

Hans förflutna är brokigt - där ryms både textilmuseet i Lyon, Villa Medici i Rom och prestigefyllda museet för dekorativ konst i Paris.

 

Men ni gäller ju för att vara revolutionära?

 

-Mais non, fransmän tycker om revolutionen enkom för att den ändrade systemet och makten.

 

 
  • Mest läst
  • Senaste Nytt
  • Senaste nytt
  • Mest lästa