Mitt i grillbestyren på fredag kväll ringer det på dörren och en liten blond person försöker se barsk ut. Hon kommer från elföretaget som äger elnätet (samma företag som gjort det till en huvudsysselsättning att tokhöja elnätavgiften varje år) och verkar lite smått förbannad över att jag köper el från ett annat företag. Efter att ha förklarat mitt totala ointresse att köpa el av hennes skurkbolag avslutar hon med:

Är du rädd för mig? och attackerar grannen istället.

Några dagar tidigare hade det plingat i hemtelefonen och en ung man från ett annat företag, premiepensionsbolaget AA (som blivit känt för att berika sina ägare på sina kunders bekostnad) förklarar att guld och gröna skogar väntar om han får mina pengar. Unge Adrian eller Sixten eller vad han nu hette får lite kallt stål genom telefonledningen.

Så där fortsätter det, dag ut och dag in. Nu är det inte så svårt att avspisa säljare, men det sänker min livskvalitet. Jag vill ju att människor skall älska mig och inte min veckopengsliknande lön.

Alla vill ha mina pengar och det verkar vara helt okej. Det kallas nämligen valfrihet och trots att företagen blir mer och mer fräcka och priserna bara går upp så är det en bra sak enligt politikerna.

Det är samma politiker som menar att pensionärer inte behöver så mycket pension och att skatter är något som hela tiden bör höjas samtidigt som servicen från det allmänna bara blir sämre. Den gamla slagdängan ”Internationalen” beskriver det bra: ”Båd' stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”

Staten är inte precis på konsumenternas sida när den tillåter dagens aggressiva försäljningsmetoder, snarare hejar den på skurkarna.

Om mindre än 20 år är det dags att gå i pension och då ser jag skräckscenariot framför mig då jag är senil och fattig men har högar med surfplattor, flera kalsongabonnemang och tusentals fidget spinners som telefonmarodörer lurat på mig. Då det upphandlade rollatorföretaget kräver mer och mer bara för att kommunen tyckte det var för jobbigt med en hjälpmedelscentral och då det inte längre finns några äldreboenden förutom de svindyra som i valfrihetens namn drivs i privat regi. En liten egen Berlinmur känns plötsligt ganska lockande. Nästa år är det valår och folkets tjänare (oavsett partibok) får gärna förbjuda muntliga avtal via telefon, införa ett Nix- register som faktiskt funkar och kriminalisera oaviserade hembesök. Det budskap som våra politiker sänder ut idag är att det är okej för alla att ta mina pengar. Och det är väl inte okej?