– Ja, så är det, vi är och har alltid varit väldigt tajta, säger Simon Lundh, som tillsammans med bröderna Oskar och Anton möter upp i Bildningen dagen före studentutspringet. Tack och lov bär de sina studentmössor, där namnen så lägligt finns broderade.

De har alla tre gått teknikprogrammet, inriktning teknikvetenskap på CNG.

– Men jag valde en liten annan väg och har läst mer teknik än Anton och Simon som riktade in sig på kemi och biologi i stället, förklarar Oskar.

Det var alltså 1999 som trillingarna Oskar, Simon och Anton Lundh såg dagens ljus. De bor i Åby utanför Norrköping, där de också gick i grundskolan, men inte hela tiden i samma klass. Det kan dock inte riktigt reda ut när de var delade, men minns att syftet var att de inte ständigt skulle buntas i hop som "trillingarna". Nu efteråt kan de konstatera att de för de flesta ändå går under just den benämningen.

– Lite trist, säger Oskar och blir allvarligare.

Men snart kommer skrattattackerna igen, de som genomsyrar hela intervjun. De avtar knappast när anekdoter från barndomen dyker upp.

– Pappa berättade nyligen att när någon av oss ville ha något sa vi det i "vi-form", typ "Vi vill ha en glass", fast det bara var en av oss. Jag tror att vi verkligen tänkte ihop, säger Simon.

Då kommer Oskar på hur det har berättats om deras klädfärger.

– Vi hade grönt, blått och rött, vi såg ut som Knatte, Fnatte och Tjatte. Jag tror vi hade virkade mössor i de färgerna också säger, han och så möts trion återigen i ett stort skratt.

– Och den stackaren som fick sitta i mitten i baksätet på bilen. Det var alltid tvåfrontskrig och den i mitten kom i kläm, tillägger Anton.

Så får de frågan om hur det har varit att växa upp sida vid sida från barndomen upp i tonåren.

– Man har ju aldrig känt sig ensam. Och vi har ju kunnat hjälpa varandra i skolarbetet. Men där har vi också tävlat jättemycket mot varandra och då har det kanske inte varit så lätt att få hjälp. Men vi hittade ett sätt. "Det här kan inte du" började vi alltid med och då var man ju bara tvungen att visa att man kunde lösa uppgiften, berättar Anton.

Killarna ser nöjda ut när det smarta draget kommer upp i ljuset. Så serverar Anton ännu en liten godbit.

– En gång lyckade jag lurar en av lärarna här på skolan. När jag just haft utvecklingssamtal och Simon skulle in, vände jag precis utanför dörren och gick in igen. Det tog ett litet tag innan hon fattade, säger han..

Framtidsplanerna för Simon, Anton och Oskar är att plugga vidare. Till civilingenjörer, alla tre. Men först väntar värnplikten. Inte oväntat, för alla tre, även om de inte helt kommer att följas åt när Anton spräcker trion.

– Jag har sökt till jägare på K3, och ska göra tester för att kunna rycka in i september. Jag hade bättre fysik och bättre syn är de där två, säger han nöjt. Protesterna kommer direkt.

– Okej då, du ser bättre, säger Oskar som tillsammans med Simon ska till Enköping, placerade som telekrigssoldater, där det är en bra merit att ha gått tekniskt program.

Intresset för försvaret har gjort att Simon, Anton och Oskar också kan tänka sig att stanna kvar och jobba där ett par år innan universitetsstudierna. Får Simon och Oskar bestämma helt över framtiden ska de hinna med en polisutbildning också. Det lockar inte Anton.

– Jag tror att det är bra att dela på sig lite, då får man nog en egen identitet på ett helt annat sätt än vi har nu, säger han.