Ibland är jag så sentimental och vemodig att det är rent löjeväckande. Det är värst på hösten, när singlande löv handfast påminner om alltings förgänglighet, om hur kort stund vi har, om vikten av att leva här och nu, om maktlösheten inför livets gång, ja ni vet.

Ett fotografi, ett brev, en liten kärleksfullt ihopknåpad och felstavad lapp från när barnen var små, livsprojekt som havererade, drömmen som aldrig blev av och orden som inte blev sagda innan det var för sent.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men numera kan tårarna stiga för minsta lilla. Som om jag både bok­stavligt och bildligt blivit mer tunnhudad.

Och när de allt bräckligare fördämningarna brustit, och tårflödet är igång, dyker allt möjligt vemodigt fram ur minnets arkiv, som gör att gråtandet kan fortsätta en god stund. Som att min älskade mormor dog 1971 . . .

När sentimentaliteten tar överhand är det skönt att tänka ”var sak har sin tid”.

Det finns saker jag inte längre gör, för att jag inte kan eller inte vill, men som skänkte stor glädje då det begav sig. I stället för att sörja det brukar jag tänka ”det hörde den epoken till”. Likaså finns det människor som av olika skäl försvunnit ur mitt liv.

Var sak har sin tid.

Ibland är det också nyttigt att sätta sitt eget lilla fjuttiga liv i relation till annat, större och betydligt viktigare. Som nöden i världen som påminner om hur extremt lyckligt lottade många av oss är. Eller verkligt stora och perspektivvidgande ting, som att dinosaurierna härskade på jorden under 150 miljoner år . . .

Ibland hälsar dåtiden helt oförhappandes på och visar sig visst det ha en plats i nuet.

Via Facebook fick jag får några år sedan kontakt med en annan Carina, min gamla bästis från grundskolan. Våra vägar skildes åt efter nian.

På Facebook har vi utbytt lite allmänna trevlighetssfraser, som man gör, tills hon plötsligt skrev:

”Nä Carina, är det inte dags att vi ses och uppdaterar varandra på vad som har hänt sedan vi senast pratades vid ordentligt!?”.

Det vill säga för 40 år sedan!

Hon åkte från Båstad och hem till mig på vischan.

Jag hade förväntat mig att vi mest skulle prata gamla minnen och att det när de tog slut kanske skulle kännas lite krystat.

Jag hade fel. Vi berättade om våra liv, drömmar, misslyckanden . . . Vi pratade en halv natt och fortsatte babbla dagen därpå. I kronologisk ordning gick vi igenom våra liv. ”Okej, nu är vi framme vid 1995. Din tur!”

Det var så roligt och givande och samtalet flöt så himla lätt. Vi väjde inte för något.

Vilken underbar överraskning, att den man på 1960-talet lekte så himla bra med också visade sig vara en fantastisk samtalspartner 2017.

När dåtiden knackar på dörren är det lätt att efteråt zooma ut och betrakta tillvaron lite utifrån. Och påminnas om vad som är det viktiga och att våga prioritera.

Kring det som skaver: Att sluta älta, gräma sig och vara bitter, att sluta lägga energi på saker som ändå inte går att förändra, är att släppa sig själv fri. Att sluta reta sig på vissa människor i ens omgivning kan vara svårt, men värt ett allvarligt försök. Varför ödsla energi på en människa man inte ens tycker om?

Kring det viktigaste: Om du älskar någon, säg det. Om du uppskattar någon, ge uttryck för det. Plötsligt är det för sent. Så säg det. Nu.