Hon tycks inte kunna prioritera bland lukterna, allt blir bara för mycket och hon skyndar fram och tillbaka med nosen tryckt mot marken. Vi kommer knappt någonsin tillbaka hem. Jag får närmast släpa Sally efter mig.

Vi har just börjat lära känna varandra, Sally från Irland och jag. Hon kom till oss i söndags eftermiddag. Hon vill helst inte vika från min sida utan följer mig vart jag än går. När jag måste ge mig iväg en stund tar hon sats inifrån hallen och försöker rymma ut genom dörren. Jag ryter nej åt henne – första gången den hårda, arga rösten kommer fram – och hon blir så rädd att hon kissar en liten, liten droppe på mattan.

Stackars liten.

Artikelbild

Jag måste åka i alla fall, och hon går sorgset förbi sin husse, in i min säng och där ligger hon och väntar i två timmar. Tills jag kommer hem igen, och vi möts i fröjd och glädje. Då har vi bara känt varandra i 20 timmar.

När hon får mat i sin skål törs hon knappt gå fram till den. Hon spanar åt alla håll, tvekar och backar och till sist slänger hon sig framåt, kastar sig ner i skålen och vräker i sig maten så fort det bara är möjligt. Vid minsta lilla ljud hoppar hon högt och backar undan. Kastar sig tillbaka mot skålen igen och slukar det sista.

Den här hunden har haft ett hårt liv. Och alla har inte varit snälla mot henne. Men vi vet inte så mycket mer än detta.

Sally kommer alltså från Irland. Tiotusentals unga, friska hundar avlivas där varje år.

Artikelbild

En av dem som klarade livhanken är vår Sally. Organisationen A Dogs Life räddade henne och svenska Hundar utan hem tog henne till oss i Sverige.

Hon är någon sorts terrierblandning med bred rygg, korta ben, lockig lång päls och stora rörliga öron. Hon kan lägga dessa öron så platt bakåt att man inte ser dem alls, och hon kan sätta upp dem som stora parabolantenner som uppfångar minsta ljud. Knappast en hund som skulle vinna en skönhetstävling kanske, men fantastiskt personlig och charmig. Ingen har en hund som våran Sally, det kan man nog slå fast.

Artikelbild

Vi köpte en fin mjuk hundkorg till henne, men hon tänker inte sova i den i onödan. Efter en stund, när vi precis tror att hon är på väg att somna, ålar hon förvånansvärt smidigt ur den och landar ändå i min säng till sist. Första natten låg hon med huvudet över mina ben så att jag överhuvud taget inte kunde röra mig. Andra natten var bättre, då låg hon nere vid fötterna.

Det kanske tar sig.

Artikelbild

Hon kommer säkert att lära sig att gilla skog också. Hon fattar helt enkelt bara inte vad den ska vara bra för, varför vi ska böka oss fram mellan stock och sten och sticka oss på pinnar och halka på rötter – när det finns asfalterade trottoarer och parkvägar. I Dublin, alltså. För här hos oss är inte ens bilvägen asfalterad, vi bor på landet och transporterar oss runt i livet på grusvägar. Dem ska man gå mitt på, tror Sally. Dikeskanter är bara konstiga och kanske lite väl lika den onödiga skogen, med gräs och pinnar och stenar och elände. Nej, mitt på vägen vill vi traska. Matte får slita som en bäver för att hålla oss undan från bilarna.

Åkern är den allra bästa platsen. Den är skördad nu, men inte plöjd, perfekt att nosa upp musspår och rådjurslortar och sorkgångar i. Där kan vi tillbringa timmar. Tycker Sally som blir stark som en envis oxe när det blir diskussion om vi ska gå hem eller inte. Inte, säger hon, men till sist är det ju ändå matte som bestämmer.

Artikelbild

Vi har precis börjat vårt liv ihop. Det är rätt spännande att lära känna en hund, en sorts ensamkommande, som redan är en personlighet. Hon fick en andra chans och hon delar den med oss. Lite tufsig. Och väldigt glad.

Susanne Hasselquist bor i Nykil och är onlinereporter på Corren.