När Sten Strömberg drabbades av en stroke 2012 tappade han en del av sitt språk och förmågan att uttrycka sig. Bara en av de flera tusen svenskar som får afasi varje år som en följd av en stroke.
Man skulle kunna tro att Sten Strömberg, efter det, ville hålla sig undan och mest vara tyst. Han är inte riktigt den typen.
– Jag har alltid varit utåtriktad och tyckt om att prata, säger han i samband med att Afasiföreningen i Norrköping informerar om funktionsnedsättningen på Vrinnevisjukhuset under tisdagen.
– I en lugn miljö går det bra att uttrycka sig. Men så fort det blir rörigt och mycket folk omkring mig blir det svårare.
Vi sitter i en förhållandevis lugn vrå intill Vrinnevis entré och genomför intervjun. Så långt inga problem och Sten Strömberg är ett bra exempel på att afasi räknas som en dold funktionsnedsättning.
– Men jag var på kalas häromveckan med många människor samlade, berättar han. Jag hörde ingenting och fick inte fram ett ord. Det är som en blockering. Det har inte med hörseln att göra och det hjälper inte att prata högre. Det är någonting annat. Jättekonstigt. Fisket och naturen ger mig lugn igen.
Samtidigt hyllar Sten Strömberg de regelbundna besöken hos logopeden.
– Jag har fått en fantastisk hjälp den vägen. Jag går hos Sandra Hammarström här på Vrinnevi och hon är jätteduktig. Men det skulle behövas ännu fler logopeder. De gör enorm nytta och det är en av sakerna som vi vill uppmärksamma under den här dagen. Det plus att informera om vad afasi egentligen är. Det är inte många som vet.
Afasiföreningen i Norrköping startade 2015 och har nu ett 25-tal medlemmar. De stretar i motvind och får kämpa med knappa resurser.
– Det gäller att hitta vägar att driva föreningen framåt, säger Tina Hansson som är medlem som anhörig och ledamot i styrelsen. Vi skulle till exempel gärna inleda samarbeten med aktörer inom olika typer av kommunikation. Som teckenspråk. Innan vi startade föreningen fanns det egentligen ingenting i den här vägen för den som drabbats. De bara satt där. Nu är det bättre men det är fortfarande drabbade som faller mellan stolarna. Det märks att föreningen behövs.
Liksom hela afasidagen.
– Ja, säger Tina Hansson. Det är bra att få informera. Vi vill inte vara tysta. Det märks ju inte alltid på den drabbade i första skedet att hon eller han lider av afasi.