– Det är som att få en spark i magen. Det är helt otänkbart för min del, säger han.

Han är rädd för att bli fast i sitt vardagsrum. Det är en upplevelse som han har färsk i minnet. I början av juni blev han sittandes i sin fåtölj i 38 timmar, innan någon upptäckte det.

– Jag vill aldrig uppleva det igen, säger han.

Artikelbild

| Amputerad. Den 19 juni amputerades benet bort under knäet.

Tanken på att bli lämnad själv ger honom panik. Vetskapen att det finns personal på korttidsboendet ger trygghet och lugn.

– Jag vill att det ska finnas folk runtomkring mig, säger han.

Redan innan amputationen fick Ulf en permobil från Röda korset. Den kan han inte använda om han måste tillbaka till sin lägenhet på andra våningen.

– Jag vill ju komma ut och använda den. Jag vill kunna handla och laga min mat, säger han.

Artikelbild

| Nekad. Han nekas plats på korttidsboende.

Han har precis blivit av med det ena benet, under knäet, och måste samtidigt driva frågan om boendet. Han säger flera gånger att han är så tacksam att han har sin dotter Yasmin som hjälper honom.

– Man känner sig mindervärdig när man får ett sådant bemötande. Jag får ta en sak i taget, och klara av processen med mig själv.

Artikelbild

Enligt enhetschefen Carola Haag, på vård- och omsorgskontoret, så är det ofta de anhörigas oro som är problemet, snarare än brukarnas. Hur ser du på det?

– Jag tror inte på den hypotesen. Jag vill ju inte flytta tillbaka till min lägenhet, jag känner mig inte trygg där.

Artikelbild

| NT skrev i förra veckan om nyligen amputerade Ulf Haag, som skulle skickas hem från sjukhuset trots att han hade ansökt om korttidsboende.

Ulf Haags sjukdomsbild är komplex. I början av juni så åkte han in med ambulans till sjukhuset på grund av leverproblem. Det var dottern Yasmin som hade ringt efter en ambulans, efter händelsen då Ulf hade blivit fast i fåtöljen.

– Han var så dålig att jag inte trodde att han skulle överleva, säger hon.

Han hade vätska i buken och blodbrist. Vårdpersonalen visste inte vad det berodde på, men när de hade tömt buken på vätska så blev Ulf bättre.

Bara några dagar senare så var det ett vårdplaneringsmöte med hans två döttrar, en handläggare från kommunens vård- och omsorgskontor och sjukvårdspersonal. Vården ansåg att pappan var i skick nog att kunna åka hem.

– Jag sa redan då att jag aldrig kommer lämna ut pappas nyckel om de säger att han ska åka hem, berättar Jasmin.

Vårdplaneringen avbröts, och det är Yasmin tacksam för eftersom det bara skulle dröja två dagar innan ytterligare en komplikation upptäcktes. Ulf hade drabbats av kallbrand i foten. Det var ett snabbt förlopp. På midsommarafton tvingades han att amputera bort det ena benet under knäet.

Några dagar senare försvårades bilden ytterligare. Nu visade det sig att han har tumörer på levern.

I början av juli blev det dags för en ny vårdplanering. Yasmins pappa ansökte om en plats på ett korttidsboende och ett särskilt (permanent) boende, eftersom han känner sig för sjuk för att flytta hem.

– Pappa bor i dag på andra våningen utan hiss. Hans möjligheter att komma ut är lika med noll. Enligt arbetsterapeuten är dörröppningarna för smala för rullstolen och han inte kan köra själv, berättar Yasmin.

Handläggaren från vård- och omsorgskontoret ringde sin chef Carola Haag som beslutade att pappan inte skulle få plats på korttidsboendet över telefonen.

Yasmin berättar att planen nu är att pappan ska skickas hem till sin lägenhet på fredag. Han ska få en säng och en toalett i vardagsrummet. Enligt Yasmin ska pappan hämtas och duschas på någon annan plats.

– Jag har aldrig hört något så sjukt i hela mitt liv. Han kommer inte kunna ta sig ut på egen hand, utan kommer alltså vara fängslad i sitt eget hem tills vi förhoppningsvis når fram till en annan lösning, säger Yasmin.