Medlemmarna i bridgeklubben Rubinen – ett 30-tal vid det här laget; återväxten är begränsad – träffas tre gånger i veckan för att spela bridge. Eller om bridgespelandet snarare är en anledning till att få träffas och hålla det sociala umgänget vid liv när åren börjat ta ut sin rätt. På så sätt är bridge en förträfflig bro mellan människor.

– Den sociala biten är viktigast, säger mycket riktigt Gundli Wigh, en av medlemmarna. Fast det är klart att man vill vinna också.

När NT för några år sedan tvingades plocka bort den regelbundna bridgebevakningen i tidningen av utrymmesskäl, uppstod en omedelbar läsarreaktion som tveklöst snuddade vid det missbrukade begreppet "folkstorm". Det var, helt enkelt, väldigt många som hörde av sig till redaktionen och ifrågasatte beslutet.

Artikelbild

| Handgrepp. Given är i full gång med korten på bordet. Alla är ense om att bridge inte är ett spel där man kommer särskilt långt på bara ren tur.

Det verkar dessbättre vara glömt nu.

Alla är i alla händelser oerhört vänliga och tillmötesgående när NT gläntar på dörren till "Aktivitetslokalen" för att tillfälligt träda in i en ny och dittills okänd värld där väderstrecken spelar en central roll och där uttryck som "sang", "rundpass" och "bud" berättar mer än vad man först kan tro. NT:s utsändes oförstående ansiktsuttryck är däremot djupt avslöjande.

– Spelar du själv?

– Nä.

Artikelbild

| Segerglädje. Gundli Wigh tror först inte på seger, men sedan visar det sig att de vinner giv efter giv.

– Vill du lära dig?

– Inte nödvändigtvis.

Artikelbild

| Tävlingsledaren. Sedan förmiddagens spel avslutats, tar Ann-Britt Olsson med sig spelbrickorna hem och räknar fram slutresultatet.

Annars tar Rubinen gärna emot nya medlemmar. Ordföranden Göran Bergljung försäkrar att alla är välkomna och lovar att 25-årsjubileet nästa år ska firas efter konstens alla regler.

– Vilbergen är ju ett ganska pensionärsrikt område och det borde finnas ännu flera som vill vara med och spela, säger han. Ja, även yngre får givetvis vara med de också.

Artikelbild

| Bord fyra. Här berättas vem som spelar mot vem. Och vid vilket bord.

Just den här fredagsförmiddagen har 16 medlemmar dykt upp för att spela bridge, fika och umgås. Färre än vanligt, poängterar någon, men siffran är ändå bra eftersom man spelar fyra och fyra och nu således får ihop fyra fulltaliga spelbord. "Kommer det 14 eller 18 måste några sitta bredvid", förklaras det och man förstår direkt att behöva sitta på avbytarbänken i bridge inte är någon höjdare.

De fyra spelarna kallas, och sitter vid bordet, i enlighet med de fyra väderstrecken. Vid ett av borden ska Gundli Wigh och hennes spelpartner Mona-Lisa Gustavsson just möta Ann-Britt Olsson och Birgitta Ebbesson. Öst-Väst mot Nord-Syd. Öst-Väst ligger lågt i förhandssnacket och utnämner – ren taktik? – Nord-Syd till favorit i det här mötet.

Artikelbild

| Aktivitet. Skylten berättar inte allt. Rubinen har en intensiv verksamhet med bridge flera gånger i veckan.

– De är bra, säger Gundli Wigh.

– Och det är inte vi, fyller Mona-Lisa Gustavsson i.

Artikelbild

| Vinnarhand. Mona-Lisa Gustavsson vinner, tillsammans med Gundli Wigh matchen vid bord fyra.

Men även i bridge kan en underdog triumfera. Precis som i så många andra grenar. Öst-Väst vinner giv efter giv och plötsligt har de vunnit hela matchen. Något utrymme för jubel eller analys av matchen finns inte, hela styrkan i lokalen roterar och snart är nya matcher på gång vid nya bord. Tävlingsledaren Ann-Britt Olsson tar med sig alla spelbrickor hem efter förmiddagens övningar och räknar fram ett slutresultat för hela tävlingen.

Efter att ha studerat spelet på de olika borden en stund, står det klart och tydligt att bridge är ett spel där inte bara turen räcker särskilt långt. Alla spelare i given har exakt samma kort och därmed samma förutsättningar. Det är förmågan att hantera och använda dem som fäller avgörandet. Snarare det än "rätt" kort eller tur med kungarna och essen.

Artikelbild

| Tur? Nej, framgångar i bridge bygger knappast på att man får "rätt" kort.

– Det är ett svårt spel, medger Ann-Britt Olsson. Du blir aldrig riktigt fullärd och det dyker ständigt upp nya situationer och lägen vid bordet. Men har du ett gott minne och vet vilka kort som tidigare har gått, så är mycket vunnet. Det är också en av anledningarna till att bridge är en sådan bra sysselsättning. Man håller igång hjärnan.

– Det handlar i alla fall inte om tur eller otur.

Gundli Wigh och Mona-Lisa Gustavsson spelar nästan alltid ihop. De säger att de kan varandra ganska bra efter långvarigt samarbete och att det är en klar fördel i bridge där samspelet, samsynen och den gemensamma förståelsen ständigt tänjs till bristningsgränsen.

– Det går upp och ned, konstaterar Gundli Wigh. Vi spelar för att det är roligt. Och det är roligt även när vi förlorar. Jag uppskattar den sociala samvaron här. Det är kul att komma hit några gånger i veckan och få spela i ett par timmar. Det betyder mycket för mig.

Efter lite platsbyten och skrap med stolarna, fortsätter spelet vid de fyra borden. Fokuseringen är total och det är knappt någon som noterar att NT:s utsände lämnar "Aktivitetslokalen" till ljudet av ett "pass" i nordostlig riktning.