Varje morgon är det ljudet utanför fönstren som avslöjar hur krigslyckan går. Hörs de amerikanska planen finns det en god chans att ISIS håller sig passiva. Är de istället på offensiven, avgör ljudnivån på deras granatattacker och skottsalvor ifall de kommit ännu närmare, eller inte.
Den kurdiska staden Kobane i norra Syrien har varit under hård attack av ISIS i tre veckor. Anfallen är inte alls nya, men det är den senaste tidens framgångar för fundamentalisterna – med hjälp av Syriens och Iraks plundrade armélager – som tilldragit sig omvärldens uppmärksamhet.
– De har sovjetiska stridsvagnar, amerikanska Humvees och tungt artilleri. Vi har mest bara handeldvapen, så vi utkämpar en mycket svår strid, säger Perwar Mohammed Ali som jobbar för Kobanes administration.
Staden är omringad av ISIS på tre håll. På den fjärde sidan upprätthåller Turkiet en strängt bevakad gräns, och hindrar både frivilliga till Kobanes försvar och internationell media att ta sig över, lagligt.
Men på insidan ser kreativiteten och moralen fortfarande ut att blomma. I en verkstad i den södra delen av staden fortsätter traktorer och bilar att byggas om till bepansrade bilar, som ska ta sig an fundamentalisterna. Hundratals flyktingar har återvänt till Turkiet, fortfarande på torsdagsmorgonen, för att ansluta sig till det civila motståndet. Åldriga kvinnor och studenter har stått på vakt utanför sina hem, sina kvarter och butiker beväpnade med Kalashnikovs, pistoler och yxor mot ett eventuellt Isis-inträngande.
– Vår kamp handlar inte bara om Kobane, utan om två saker, berättar de för mig.
Alla känner de till de massakrer som väntar ifall även deras stad faller. Men ISIS ogillar speciellt också de "otrogna" kurderna i Kobane och andra områden i norra Syrien. Sedan Assadregimen retirerade 2012 har civilsamhällena där etablerat självstyren med sekulära, pluralistiska system som utjämnat både köns- och etnicitetsorättvisor. Kurder får nu tala sitt eget språk, liberala värderingar styr och kvinnor står jämlika med männen även i skyttegravarna. Influenserna från PKK i detta projekt är inte alls någon hemlighet, men förklarar också Kobanes veckor av hårt motstånd jämfört med hur jättestaden Mosul i Irak föll på bara timmar.
De tungt rustade angriparna har dock varit nära på övermäktigt Kobanes försvar. Fronterna pressas tillbaka. En ung kvinnlig soldat jag mötte i helgen, Viyan, hamnade på bild på olika Isis-twitterkonton i tisdags sedan hon tillfångatagits. Hennes huvud satt på ett armeringsjärn. Gatorna har gradvis blivit tommare. Som sista utländska journalist på plats, har jag bemötts med många tack, kyssar och cigaretter.
– Packa genast dina saker, en bil står utanför. Nu händer det.
Vid lunchtid på torsdagen låter administrationen genast evakuera mig. Angriparna har kommit allt för nära, och jag blir avsläppt två kilometer utanför Kobane, respektive från ISIS positioner. Från den sista checkpointen springer jag ut i halvöknen. Där dyker ett hav av människor upp, som täcker ett område mellan de avancerande ISIS och det turkiska gränsstaketet. De flesta har med sig alla sina värdesaker: fordon, kor, får. Men de flesta nekas också ta med sig detta över gränsen, av de turkiska soldaterna. Kobanes invånare ställs inför valet att antingen bli egendomslösa flyktingar, eller själva ta sig an ISIS.
Människor stoppar mig, sliter i mig. De är inte arga, utan sorgsna och frustrerade. De har alla hört om den internationella koalitionen, sett de amerikanska jetplanen på himlen, till och med sett några attacker. Hur kunde världens mäktigaste militärmakt misslyckats med att stoppa IS från att svälja just deras stad?
– Jag har varit engelsklärare i 25 år. Men nu hittar jag plötsligt inte orden för att kunna beskriva för dig, vad det är vi upplever, säger Bewar, 60.
Här ute i halvöknen har han varit i tio dagar, sedan han tidigt valde att fly. Men sin påkostade Jeep vill han inte överge, därför blir han kvar här. Varje dag ringer familjen och bönfaller honom att korsa gränsen. Tidigare har han ignorerat dem, men nu blir det svårare. Här finns inga hjälporganisationer alls på plats. Tidigare har man kunnat åka tillbaka till Kobane för att proviantera, men nu går inte det heller längre. Folk har redan börjat bli hungriga, och törstiga.
– Men vill jag ens in i Turkiet? Vad finns det för framtid där? Vi kommer bara att hamna i flyktingläger, snart kommer vintern och då blir det både kallt och mycket svårt.
Vi klättrar upp på hans grannes gula skördetröska. I kaoset nedanför oss ser vi tusentals människor rimligtvis tänka samma tankar.