Videon är inte längre tillgänglig
Hösten tar ett allt resolutare tag om Norra Finnös skärgårdslandskap. Igenbommade sommarhus och nyplöjda fält mot brandgula skogsdungar. Vi är på jakt efter Sveriges största ask. "På en äng ned mot sjön", lyder den sparsmakade vägbeskrivningen på Sankt Anna Portalens hemsida ("Din väg till Sveriges vackraste skärgård"), där utflykter i grannskapet annars uppmuntras med lokalt färgad entusiasm.
Första momentet blir att ta sig över till Djursö via träbron som arméns fältarbetsskola byggde 1966. Förstärkningarna av konstruktionen i form av rejäla järnbalkar förefaller ha kommit på plats vid ett senare tillfälle.
Strax därpå är vi framme. Grusvägen svänger till höger vid en röd lada med fin patina. Till vänster sluttar ängen ned mot vattnet. Och där, mycket riktigt, står Sveriges största ask. Den är oerhört svår att missa. Samt väldigt stor. 9,6 meter i omkrets och med grova grenar som sträcker sig upp i skyn, liksom för att nå över hela världen. En imponerande syn.
Men asken, alldeles intill Djursö gård, har sannolikt varit i spänstigare form.
Löven är borta och de väldiga grenarna torra och i några fall hemlighetsfullt ihåliga. En av de ihåliga grenarna har gått av och ligger på marken under trädet.
Den tjocka mossan på de återstående gråa grenarna ger samtidigt trädet en luden och mjukt inbjudande framtoning. En bit upp på stammen försvinner grenarna åt varsitt håll och vidare uppåt. Där har det bildats liksom en rondell med olika vägval för den spänstige klättraren. Den mer försiktige klättraren använder den nödtorftigt hopspikade stege som följer stammen och underlättar passagen till nästa nivå.
För den som kan sin nordiska mytologi är jätteasken speciell.
Yggdrasil, världsträdet, sträckte sig över alla världar och hade grönskat sedan tiderna begynnelse. Under Yggdrasil fanns en helig plats där gudarna samlades varje dag för att rådslå. Under världsträdet på Djursö finns det mest snåriga buskar och tydliga tecken på att ängen vanligen används som betesmark för boskap.
Solen letar sig ned mellan de kala grenarna – asken sägs vara det träd som fäller sina löv först – och de långa skuggorna når nästan ända bort till grusvägen. Det öppna och tilltalande landskapet är som gjort för en höstutflykt även om inte ens den mest hängivne trädkramare har en chans på den här stammen.