Ursprungligen är Else-Marie limnolog (sötvattensekolog) och hon arbetade i många år med bottenfauna och plankton. När företaget hon arbetade för omstrukturerades försvann hennes tjänst och hon blev uppsagd.
– Det var min lyckligaste dag, för det var nog Sveriges sämsta arbetsplats, säger hon.
SMHI är i stället Sveriges bästa arbetsplats, enligt Else-Marie. 2004 fick hon, efter att ha gått en utbildning i GIS (Geografiska informationssystem), en praktikplats där och så småningom blev hon fast anställd. Hon är fortfarande kvar.
– De har så bra personalpolitik, och jag har väldigt trevliga kollegor.
Hon jobbar med hydrologi, just nu med ett projekt ihop med Lantmäteriet.
– Lantmäteriet lägger in sjöar och vattendrag i skala 1:10 000. På SMHI kollar vi att linjerna ligger rätt, vilket vattendrag som är störst och vilka som hänger ihop och så sätter vi ID på det, förklarar hon.
Inte alldeles solklart för en oinvigd, men tanken är att till exempel vattenmyndigheter, räddningstjänst och forskare ska kunna använda sig av informationen.
Else-Marie är född och uppvuxen i Stockholm men 1973 flyttade hon till Uppsala för att börja läsa vid universitetet. För 40 år sedan träffade hon sin man Reidar, som också är limnolog, på institutionen där de båda studerade. När han fick jobb på Luftfartsverket 1989 bestämde de sig för att flytta till Norrköping, och det har de inte ångrat.
– Det här är en stad där det finns väldigt mycket, både kultur och idrott. Jag bor längst ut i Klockaretorpet, men om jag ska till centrum så går jag ju, jag tycker det är nära till allt.
De har fyra vuxna barn och tre barnbarn. Äldste sonen bor kvar i Norrköping medan de övriga har flyttat till Stockholm och Göteborg.
Else-Marie tycker väldigt mycket om djur, därför har hon alltid haft en dröm om att bosätta sig på landet. Den har hon gett upp nu.
– Jag har läst bostadsannonser i åratal, men inte hittat något. Nu har jag insett att folk i min ålder säljer sina gårdar och flyttar in till stan, så det kommer inte att bli av.
Hon får sin beskärda del av djur och natur ändå – nästan varje dag tillbringar hon mellan fyra och fem timmar i ett stall mellan Häradsudden och Luddingsbo. Hade det inte varit för hennes flexibla arbetstider så vet hon inte hur hon hade hunnit med allt.
Hon började rida som barn, men slutade i 13-årsåldern. Drömmen om att börja rida igen har alltid funnits, men studierna tog mycket tid och sedan kom de egna barnen.
– Då fanns det varken tid eller pengar över till egna intressen.
Det var inte förrän 1998 som hon hittade tillbaka. Yngsta dottern började rida på Norf och efter en prova på-ridning för föräldrar sprang Else-Marie in på expeditionen och frågade om det fanns någon ledig plats.
Sedan dess har hon varit fast, och för lite mer än tolv år sedan blev hon själv halvfodervärd åt hästen Nora som fanns i Resebro vid Klinga. Nora fick ett föl – Shaman – som Else-Marie blev delägare i, men sedan Noras ägare råkade ut för en bilolycka och inte kunde rida längre så tillhör båda hästarna Else-Marie.
Hon rider dressyr eller tömkör Shaman två gånger i veckan. Stoet Nora har en del skador och bör inte belastas alltför mycket, så Else-Marie får nöja sig med att rida henne några gånger i veckan. I stället går de långa promenader tillsammans.
– Det är jättemysigt. Hon går med huvudet bredvid mig och så pratar vi med varandra. Vi känner varandra utan och innan hon och jag.