Madrasserna täckte hela golvet när familjen med sju barn skulle sova i ett av de två rummen i lägenheten. Det fanns inga räta vinklar och vissa av de vitmålade väggarna buktade.

– Väggarna var så skeva att man kom att tänka på karikatyr. En vägg kallade vi för gravid, där hade vi byggt en bokhylla och eftersom väggen buktade så mycket fick de små böckerna stå i mitten och de stora upptill eller nertill, säger Sahar.

När hon var sex år gammal dog hennes pappa och hennes mamma fick försörjningsansvar för alla barnen. Trots att mamman var analfabet lyckades hon alltid skaffa jobb och se till att alla barnen fick gå i skolan.

– Mamma kunde aldrig förlåta sina egna föräldrar att hon själv inte fick gå i skolan.

Även om Sahars föräldrar knappast själva ägnade sig åt konst fanns alltid en kreativitet och uppfinningsrikedom i hemmet, något som Sahar tror påverkade henne att själv bli en kreativ person.

Behövde man en kastrull tillverkade man en. Eller som när hennes bröder drog slangar utmed väggen och ställde dricksvattendunken på taket för att familjen skullen få rinnande dricksvatten precis som folk hade i de rikare områdena i staden.

– Den kreativiteten är konst för mig, det är inte bara en tavla på väggen som är konst.

Varje år målade Sahars mamma väggarna vita. Sot från oljelampan som värmde upp, trångboddheten och väggarnas halmisolering krävde en årlig uppfräschning för att det skulle gå att hålla rent. Sahar minns när syskonskaran anförd av äldsta brodern tecknade och skapade bilder på de nymålade väggarna.

– När mamma kom hem blev hon arg och skrek till oss att vi skulle förstå att man skulle ta hand om väggarna, men när hon tittade på vad vi hade gjort så kunde jag samtidigt se i hennes ögon att hon gillade vad hon såg.

Det fanns ingen tid för lek i barndomen, allt skulle ha ett syfte. När Sahar var tio år började hon praktisera hos en sömmerska, efter att skolan var slut för dagen.

I gränderna och på gatorna stack hon ut med sitt röda hår, och fast hon försökte stå emot pressen så gav hon i 14-årsåldern efter och täckte sitt hår med slöja. Men det gick bara tre år innan hon tog beslutet att ta av sig den igen. Det blev skandal. Alla killar i området kom för att prata med Sahars bror, som var överhuvud i familjen efter pappans bortgång, om beslutet. De var rädda att deras systrar skulle göra likadant.

– De undrade varför jag gjorde så, jag hade ju varit en bra flicka. Men min bror sa att det var mitt val. Det var fler i samhället som tyckte som han men de vågade inte stå för det. Jag grät mycket under den tiden, min bror sa då till mig att "antingen slutar du gråta eller också får du ta på dig slöjan igen".

Sahar var bestämd och stod emot trycket, fast det inte var lätt.

– När jag kom till Sverige och upptäckte Pippi Långstrump kände jag igen mig – jag hade makt och kunde göra vad jag ville. Dessutom var jag stark i musklerna som barn, starkare än killarna i min ålder.

Efter gymnasiet följde Sahar i sin äldre brors fotspår och började studera konst på universitetet i Damaskus. I klassen började också den ett år yngre karikatyrtecknaren Saad Hajo. Deras vänskap utvecklades efter hand till kärlek – en kärlek de fick smyga med eftersom det var socialt oacceptabelt att de umgicks själva.

– Vi brukade ta med en kompis till Saad som täckmantel när vi sågs.

1992 gifte de sig och flyttade hem till Saads familjs hus. Sahar jobbade då med att designa och sy kläder till folk med mycket pengar. Hon fick bra betalt, vilket gjorde att paret hade råd att resa på semester till Beirut. Under resan fick Saad jobb på en av Libanons största tidningar som satirtecknare och inom kort hade även Sahar flyttat dit. I Beirut slutade hon att rita och sy kläder och ägnade sig åt sin konst. Inspirerad och uppmuntrad av Saad började hon göra satirteckningar och snart blev hon chef för satiravdelningen på en nystartad tidning.

Sahar var 40 år när hon kom till Sverige och Norrköping. Det var politiskt oroligt i Libanon och Saad behövde lämna landet eftersom hans jobb som politisk satirtecknare innebar ett hot mot hans säkerhet.

– Det var inte lätt att byta samhälle i den åldern med språk och allt, men jag fick en positiv bild av svenskar. Det kändes som om de gillade mig som kom från Mellanöstern. I början tänkte jag att alla här i Sverige hade samma åsikter, stöttade demokrati och mänskliga rättigheter och att det aldrig skulle finnas någon här som inte tycker kvinnor är lika mycket värda. Nu har jag insett att det finns problem även här.

Sahar kom snabbt in i det svenska samhället och i Norrköpings kulturliv, och redan första året fick hon uppdraget att skapa affischen till Kulturnatten. 2015 öppnade Sahar Galleri Kameleont på Trädgårdsgatan tillsammans med Saad. Projektet främjar konst lokalt och globalt, och vill öka förståelsen för andra kulturer och bygga broar mellan människor.

– Som konstnär behöver jag ett galleri för att jobba och ställa ut. Vi vill som utlandsfödda presentera konst från hela världen. Det känns viktigt att kunna lyfta konst från Mellanöstern.

För egen del ska Sahar satsa hårt på sin konst under det här året. Det blir utställning i Husby konsthall i April och hon kommer att jobba med och ställa ut egna verk på Galleriet.

50-årsdagen har hon bestämt att hon ska fira med massor av kompisar.

– Jag brukar inte fira min födelsedag, det är ingen tradition i min familj. Jag har kanske firat den två, tre gånger i livet förut och jag brukar glömma att jag fyller. Det är Saad som påminner mig när han kommer med en present.