Könsstympning är inte bara ett Afrikaproblem. Det finns många fler flickor som går runt och bär på sin hemlighet.
Men de glöms bort, enligt Bayan Nasih, socialarbetare i Stockholm och projektanställd av Länsstyrelsen Östergötland.
– Det är jätteviktigt att bryta den ensidiga bilden som finns i Sverige. Det finns många länder i mellanöstern som praktiserar könsstympning och många blir förvånade över att det förekommer i länder som Iran och Irak.
Bayan Nasih, är sedan tidigare en av deltagarna i kompetensteamet i projektet Våga göra skillnad, ett regeringsuppdrag som bedrivits på Länsstyrelsen Östergötland. Nu är Bayan Nasih även delaktig i det senaste regeringsuppdraget som handlar om att ta fram vägledande material om könsstympning som riktar sig till svenska myndigheter och verksamheter.
Precis som tidigare personer som NT pratat med så tror Bayan Nasih att problemet är mycket större i Sverige än vad många tror.
– Vi kan inte låta barn gå runt ibland oss i tystnad med sin traumatiska upplevelse av könsstympning, eller till och med vara ihopsydda, det får vi inte acceptera.
Samtidigt tycker hon att myndigheter har förmedlat en ensidig bild av att könsstympning främst drabbar afrikanska kvinnor.
– För det första är det inte fråga om kvinnor, utan barn. Och typbilden att det är ett afrikaproblem gör att en stor skara barn glöms bort, de som kommer från länder i mellanöstern som Iran, Irak, Jordanien, Palestina, med flera.
Man missar dem som både offer och barn i riskzonen. Och vuxna kvinnor missar rätten att bli bekräftande och bli bemötta på bästa sätt.
Att det är sådant fokus på Afrika tror hon beror på att det var just ihopsydda kvinnor som uppmärksammades först i sjukvården när invandringen från Somalia ökade i Sverige. Dessutom är det många afrikanska kvinnor som blivit språkrör i kampen mot könsstympning, bland annat den kända fotomodellen Waris Dirie.
– Vi är inte många från mellanöstern som pratar om det här. Och det är mycket svårare att hitta de barn som utsatts för andra typer av könsstympning än infibulation. Den är inte lika synlig om man inte undersöker ordentligt, säger Bayan.
Hon är kritisk till att fokus i Sverige har varit på faraoniska typen av könsstympning och att de andra typerna är inte skulle vara lika farliga.
– Det finns en uppfattning om det skulle finnas mildare variant av könsstympning av flickor och kvinnor. Alla typer är en tortyr.
Den form som beskrivs som mest allvarlig är den faraoniska, som även kallas infibulation, då underlivet sys ihop efter att klitoris och inre blygdläggar har skurits bort.
– Enligt WHO är det 15 procent som utsätts för infibulation. Majoriteten av flickorna utsätts för den andra typen och man tänker inte den som farlig men det finns flera dödsfall som vittnar om hur farlig metoden är.
Hon påminner om den 13-åriga flickan som dog i Kairo sommaren 2013. Fallet fick stor uppmärksamhet i media. Och hon minns hur hon som femåring själv blev könsstympad på en bakgård i hembyn. Hon och hennes äldre syster fick gå till en kvinna i ett grannområde. Där blev de uppradade tillsammans med andra flickor på bakgården och såg hur de andra barnen fick genomlida proceduren. Bayan minns stenarna på gårdsplanen där de tryckte ner barnen mot marken.
– Jag var inte först, men jag såg när de gjorde det på den första flickan. Jag var så rädd, jag trodde jag skulle kissa på mig. Jag grät, men var liten och smal och de kunde hålla fast mig lätt. En del barn gör motstånd, men jag var stel av rädsla. Jag kommer ihåg när hon skar i klitoris, det blev en sådan varm smärta i hela kroppen.
Efteråt fick hon inte ta på sig sin pyjamas direkt. Hon blödde, torkades av och så småningom fick barnen gå hem. Hon minns det intorkade blodet som runnit längsmed vänster ben. När hon kom var det ingen som sa något om det som hade hänt. Och Bayan och hennes syster sa inget heller.
– Man förstod att man bara ska göra det här och sedan inte prata om det.
I hennes by var det traditionen som gjorde att könsstympningen fortsatte. Så hade man alltid gjort på flickor. På andra håll görs det för att man tror det är en religiös plikt och för att göra kvinnan ren inför giftermål. Skälen till könsstympningen kan vara många, men i grund botten handlar det om att kontrollera sexualiteten.
– De är så rädda att kvinnorna blir sexgalna om de inte könsstympas, säger Bayan.
När Bayan blev äldre började hon engagera sig i kvinnofrågor i den irakiska delen av Kurdistan. Hon kämpade mot hedersmord och könsstympning och gick med i oberoende kvinnoorganisationer.
– När jag kom till Sverige har jag bara fortsatt jobba med frågan. Jag ser det som min mänskliga plikt att skydda barn.
I dag mår Bayan bra rent fysiskt, men ärren i själen finns kvar. De gör sig påminda i vardagen, när hon tränar, ska byta om med andra och när hon ska undersökas av gynekolog. Men inte heller då frågar någon. Och hon vet att det finns andra som känner lika osedda.
– I Sverige är problemet att vi inte bekräftar barnen som varit med om ett sådan här hemskt övergrepp. Könsstympning är våld mot barn. Men vi vuxna gör som deras familjer, vi pratar inte. Samtidigt vet barnen att de varit med om något hemskt.
Hon tror att barn som lever och bor i Sverige och som utsatts för könsstympning är extra utsatta på ett sätt genom att de tidigt får kunskaper om barns rättigheter, att ingen får göra dem illa. Det gör att de hemska minnena kan bli plågsamma. Och under tiden fortsätter de bära på sin hemlighet.
– De förtjänar mycket mer uppmärksamhet och måste få prata om det, precis som andra barn som blivit utsatta för våld eller upplevt våld i nära relation. Redan på dagis får barn lära sig hur man ska vara en bra kompis. Då skulle man även kunna prata om att ingen får göra något med kroppen och att ingen vuxen får göra något som gör ont. I de äldre skolåren skulle man kunna prata om barnkonventionen, funderar hon.
När det gäller våldsutsatta barn så finns det redan inarbetade rutiner inom exempelvis socialtjänst. Bayan själv jobbar inom socialtjänsten i Stockholm och med stödsamtal för barn som utsatts för eller upplevt våld i nära relationer. Men trots att könsstympade barn utsatts för våld görs det en skillnad på dem och övriga barn som drabbas av övergrepp och misshandel.
– Det här är våld som ”bara” riktas mot barn en gång och då är det inte lika självklart att anmäla eller att göra insatser från myndighetshåll. Jag vet att det förekommer anmälningar till Socialtjänsten om misstänkta fall av könsstympning men det saknas rutiner för att hantera sådana ärenden. Likaså hur man identifierar barn i riskzon när de blir aktuella hos socialtjänsten på grund av andra skäl.
Könsstympning uppges ofta vara en tabubelagd fråga bland dem som lever med traditionen. Men det är även en tyst fråga i Sverige, enligt Bayan, vilket i sin tur gör att inte myndigheter tar sitt ansvar.
– Det är vi vuxna som inte klarar att prata om könsstympning. Det väcker så mycket ångest och många känner stort obehag att prata om det. Vi har också svårt att prata om barn som utsätts för sexuella övergrepp, man önskar så hårt att det inte ska förekomma.
Regeringsuppdraget som länsstyrelsen nu har fått har ett tydligt barn- och ungdomsperspektiv. Men det kommer krävas hårt arbete av flera verksamheter och myndigheter för att hjälpa de utsatta barnen, enligt Bayan Nasih.
– Det fungerar inte att eldsjälar och ideella organisationer jobbar mot könsstympning. Det måste till ett systematiskt arbete i hela Sverige. Den här frågan får inte dö ut den här gången. Alla myndigheter måste ta sitt ansvar.
Fotnot: Projektet Våga göra skillnad har resulterat i en vägledning för skydd, stöd och rehabilitering av unga som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck och/eller som riskerar att bli gifta mot sin vilja eller som har blivit gifta mot sin vilja.
011-200 122