Yfa-kraschen markerade kulmen på den långvariga textilkrisen i Norrköping. Ett efter ett gick textilföretagen i graven och under en 20-årsperiod försvann mer än 5 000 arbetstillfällen inom textilen. När Yfa den 1 april 1970 meddelade att man skulle lägga ned verksamheten uppfattades det först som ett aprilskämt av sämre sort. Inte minst som beskedet först gick ut via radions lunchsändningar och innan företagsledningen hunnit varsko de anställda.

Dessvärre var det inget aprilskämt och 862 anställda berördes av det dystra beskedet.

När den gamla bilden, ”Då-bilden”, togs och publicerades i april 1956, 14 år innan nedläggningen, fanns det emellertid ingenting som talade om eller för någon kris för Yfa. Tvärtom. Företaget byggde nytt utmed Bredgatan i kvarteret Kåkenhus och NT berättade att ”staden har återigen begåvats med en vacker och imponerande industrisiluett, ritad av generaldirektör Ivar Tengbom”.

Artikelbild

| 2018. Det sjuder åter i kvarteret Kåkenhus som nu är hjärtat i Campus Norrköping. Under året kommer dessutom ytterligare verksamhet att flytta hit när universitetet vill ha ett ännu mera myllrande campus.

Den stora skillnaden skedde dock under mark och genom att spränga djupt ner i urberget, hade Yfa försäkrat sig om tre extravåningar under markplanet där det bland annat skulle bli skyddsrum, transformatorsalar och ställverksutrymmen. Åtgärderna signalerade tillförsikt och framtidstro. Den ökade konkurrensen från utlandet och den krympande marknaden slog dock hårt mot den svenska texilindustrin i allmänhet och mot Norrköping som industristad i synnerhet.

Våren 1970 ”dog” kvarteret Kåkenhus, som hade rymt Yfas huvudkontor, lager, färgeri och ylleförberedning.

Numera är kvarteret både ombyggt och i allra högst grad levande. Campus Norrköping, med Kåkenhus och Täppan på varsin sida om Bredgatan, har tillfört staden både nytt liv och en delvis ny identitet.

Campus Norrköping har dessutom som ambition att i ännu högre grad samla sin verksamhet till, bland annat, Kåkenhus. Universitetet har sagt upp hyresavtalet för Bomullsspinneriet i Industrilandskapet och från och med höstterminen kommer verksamheten att bedrivas i Kåkenhus, Täppan och de nya lokalerna i Kopparhammaren 2. Campusbron, som invigdes i maj 2012, har gjort det smidigare för universitetet att ha verksamhet på båda sidor om Strömmen.

Artikelbild

| Ska flytta. Thomas Dahl ser fram emot flytten från Bomullsspinneriet till Täppan och Kåkenhus.

Thomas Dahl, avdelningschef för ”Lärande, estestik, naturvetenskap” inom Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, ser fram emot flytten. Just nu sitter han i Bomullsspinneriet men ska vara på plats i Täppan, på Bredgatans högra sida sett på bilderna, senast den 30 juni.

– Rent personligt har jag ingenting emot att flytta, säger han. Tvärtom. Jag har mina studenter i Kåkenhus och Täppan och dessutom finns redan de flesta kollegorna från andra institutioner i de lokalerna. Nu koncentreras all verksamhet runt Strömmen och det upplever jag som positivt. Det blir mer lättjobbat. Det är visserligen inte särskilt långt att gå, men det handlar ändå om att ta med sig ryggsäcken och gå en bit utomhus för att komma till studenterna.

Samtidigt är arbetsmiljön i Bomullsspinneriet knappast fulländad.

– Visst, det är ett speciellt hus som är charmigt på många sätt, säger Thomas Dahl. Och visst är det trevligt med ett vattenfall utanför fönstret. Men det skapar också lite av en källarkänsla. Hade vi varit kvar i Bomullsspinneriet hade man varit tvungen att åtgärda det för att arbetsmiljön skulle bli mer ändamålsenlig. Och man sitter ju inte och tittar ut genom fönstret hela dagarna.

Flytten är även logisk med tanke på att universitetsledningen flaggat för att man vill ha ett mer "myllrande" campus i Norrköping. Det tror också Thomas Dahl att man på köpet får genom att koncentrera verksamheten till, framför allt, Kåkenhus.

– Jag har märkt att studenterna blir kvar i Kåkenhus när undervisningen sker där, säger han.

Campus Norrköping invigdes 1997 och var resultatet av tre parallella tankebanor och ambitioner; Linköpings universitet behövde växa, staten ville se universitet på nya orter och i Norrköping rådde det politisk enighet om att det behövdes högre utbildningsmöjligheter i staden. Staten bidrog således den gången, till skillnad mot när Yfa var på väg mot undergången. Trots täta kontakter med industridepartementet vidtogs det aldrig några åtgärder från regeringskansliets sida för att rädda företaget. Yfa lades ned och den "imponerande industrisiluetten" kastade en lång och mörk skugga över Norrköping för lång tid framåt.