Den gamla bilden, tagen i november 1955, visar Norrköping en vanlig vardag när vintern står för dörren.

Söder Tull var, förstås, redan då en knutpunkt för kollektivtrafiken och närmast i bild tar gamla tvåan, en klassisk M 51-spårvagn, "Mustangen" i folkmun, kurvan på sin väg mot Klingsberg. Numera trafikeras inte Klingsberg, efter Trozelligatan viker tvåan istället ned mot Ljura på färden mot Hageby och slutdestinationen Kvarnberget. Och mustangerna försvann i höjd med högertrafikomläggningen.

Bilden visar också upp ett annat udda minne från gårdagens Norrköping – urinoaren vid Söder Tull.

Artikelbild

| 2018. Tvåans spårvagnslinje går inte längre till Klingsberg, utan gör den betydligt längre resan till Kvarnberget. Samtidigt har gamla Kristinaskolan rustats upp rejält och där bedriver numera, sedan tre år tillbaka, Kungsgård framför allt sin gymnasiala ekonomiutbildning.

På bilden passerar just en dam den till halvvägs öppna dörren till det offentliga avträdet. Man vill inte veta vilken lukt som möjligen kan ha sipprat ut genom dörrspringan och allmänhetens urinoarer i Norrköping är nu ett minne blott. Då, på 1950-talet, fanns det å andra sidan gott om dem.

Bakom urinoaren skymtar man en del av Kristinaskolan, som uppfördes i kvarteret Hörnet som folkskola 1883.

Skolbyggnaden ritades av stadsarkitekten Carl Theodor Malm och kom väl till pass sedan folkskolan blivit lagstadgad och obligatorisk i Sverige 1842. Behovet av nya skolhus växte i hela landet när alla barn skulle ges baskunskaper i ämnen som läsning, skrivning, räkning och kristendomskunskap. Så småningom ersattes folkskolan av grundskolan och Kristinaskolan upphöjdes till grundskola 1964.

Redan från början placerades folkskolorna i Norrköping medvetet likt ett bildningens pärlband utmed Promenaderna. Den tanken går att urskilja även bland dagens gymnasieskolor i Norrköping. För tre år sedan lämnade Kungsgård sina tidigare lokaler i Klingsbergsskolan och flyttade in i gamla Kristinaskolan. Ett av skälen till flytten var att samla de kommunala gymnasieskolorna längs Södra Promenaden.

Artikelbild

| Trivs. Emilia Pilevång (till vänster) och Olivia Rydström går i årskurs två. Båda är dessutom engagerade i elevrådet på Kungsgård.

Jenny Westberg var med om flytten. Numera är hon rektor på Kungsgård.

– En stor skillnad hur vi har det nu jämfört med tidigare, säger hon. Till det bättre. I de gamla lokalerna var det nästan bara korridorer. Här har vi det ljust och öppet i nyrenoverade lokaler. Det var väldigt slitet innan vi flyttade in. Möjligen skulle man kunna gnälla lite över att det är trångt. Vi skulle kunna ta emot en klass till, men har inte plats i dagsläget.

Besökaren hälsas välkommen av Inger Södergrens eleganta terazzogolv "Kristina Square" i entrén. Ett tydligt tecken på skolans allmänna upprustning. Annars dominerar ekonomerna på Kungsgård med 296 elever i huvudbyggnaden.

Vi träffar fyra av dem; Emilia Pilevång, Olivia Rydström, Hanna Karlsson och Emelie Lindstam i årskurs två.

De har inga problem med att formulera positiva omdömen om sin skola. Allt från "fräscha lokaler" till "hjälpsamma lärare och mentorer" via "en trygg tillvaro".

– Men det är ganska tufft att gå på gymnasiet i dag, säger Hanna Karlsson. Det är ett krävande program och så känner man ju av den egna prestationsångesten också.

Emilia Pilevång är ordförande i elevrådet och engagerar sig bland annat i frågor som rör trivseln.

– Framför allt vill vi öka sammanhållningen bland oss elever, säger hon. Ett bra sätt är att försöka få med så många som möjligt när vi ordnar någonting. I maj ska vi ordna "Kristinadagen". En hel dag med aktiviteter och tävlingar. Då vill vi såklart att så många som möjligt är med. Ett bra sätt för alla att ytterligare lära känna varandra över årskursgränserna.

När undertecknad, under sin blomstrande gymnasieperiod, själv gick på Kungsgård bedrevs undervisningen företrädesvis på S:t Olofsskolan. Det ståtliga skolbyggnaden ”mitt i stan” som stod färdig 1908 och som ritats av Carl Bergsten. Gymnasieåren var en bra tid och det är mycket möjligt att det delvis var själva byggnadens förtjänst. Studierna gick emellertid på ständig halvfart och i bästa fall blixtrade man till en smula när det vankades något prov.

Den framstående Norrköpingshistorikern Björn Helmfrid var rektor och han gjorde sitt bästa för att väcka intresset för gårdagens Norrköping bland oss unga spolingar i slutet av 1970-talet. Det var ingen lätt uppgift han tog på sig och vi var mer intresserade av IFK Norrköping, all ny spännande rockmusik som kom och att åka till London på sommarloven.

Så här i efterhand är det lätt att beklaga att Björn Helmfrids undervisande historiebetraktelser inte tilläts få större svängrum i den egna snäva vardagen. Tänk vad man kunde ha lärt sig. Mycket kan ha missats. Historieintresset har istället kommit med åldern.