Kronobränneriet på Kolkajen bedrev en omfattande verksamhet i slutet av 1700-talet. Omfattande om än inte särskilt långvarig. Efter drygt tio år lades det misslyckade, statliga projektet ned. Kronans brännerier blev inte den inkomstkälla som staten hade räknat med och dessutom växte allmänhetens protester mot själva monopolet i sig.

Marken på Kolkajen innehåller en mängd rester och lämningar från förr. De förorenade fyllnadsmassorna som ska bort skrev vi om härom veckan. Parallellt med den saneringen arbetar Arkeologerna, en del av myndigheten Statens historiska museer, som bäst med att undersöka och gräva ut jordlagren efter rester från gårdagens liv, vardag och handel Norrköping.

Det går att fynda.

Artikelbild

| Gräver. Intet nytt under solen. Däremot gammalt. Utgrävningarna på Kolkajen har givit flera fynd. Arkeologerna Karin Lindeblad och Magnus Stibéus jobbar för fullt.

Kronobränneriet inte minst.

– En jättestor verksamhet och en del av Norrköpings bortglömda industrihistoria, säger arkeolog Karin Lindeblad under en paus med arbetet i den frusna och nysnösmyckade jorden. Anläggningen tog nästan 20 000 kvadratmeter i anspråk och innehöll flera olika byggnader. Själva brännerianläggningen, bostad åt inspektorn, spannmålsmagasin, svinstallar, smedja och ytterligare några byggnader. Vi tror att det var meningen att anläggningen skulle vara självförsörjande på alla sätt.

Kronobränneriet var, naturligtvis, väl känt och kartlagt redan innan de arkeologiska utgrävningarna påbörjades.

– Överraskningen är att lämningarna är så väl bevarade, säger Karin Lindeblad. Vad vi vet har det inte tidigare gjorts någon stor studie över kronobrännerierna i Sverige. Trots att de snabbt uppfördes i ett stort antal svenska städer i slutet av 1700-talet. I Östergötland fanns de också i Linköping och Vadstena.

Artikelbild

| Däråt. Magnus Stibéus och Karin Lindeblad bestämmer var man ska gräva härnäst.

Kronobränneriet i Norrköping uppfördes runt 1780 och var i drift i drygt tio år. Efter nedläggningen användes en del av byggnaderna som kronomagasin. 1871 löstes hela området in av Norrköpings stad från staten.

Förutom bränneriet har man nyligen gjort andra fynd på ett område alldeles öster om sprittillverkningen.

Artikelbild

| Fyndlåda. Bara en liten del av alla lämningar från förr som hittats på Kolkajen.

En ny, eller snarare gammal, karta visade vägen.

– Stadsarkivet hade en karta från 1749 som vi aldrig tidigare har sett publicerad, säger Karin Lindeblad. Den visar på ett antal tomter i kvarteret Åboda. Ett antal kända fabrikörer i Norrköping hade varsin tomt där. Inte för att bo på. Men för att ha som förråd och lastplatser för sina varor. Dels sådant som skulle skickas iväg från hamnen och dels sådant som kom med fartyg.

Artikelbild

| I marken. Karin Lindeblad och Magnus Stibéus undersöker en av tomterna i kvarteret Åboda.

– Källarmästare Egge, byggmästare Pousette, Christian Eberstein och släkten Swartz tillhör de som ägde de här tomterna, fyller hennes kollega Magnus Stibéus i. Det handlar om ett 20-tal tomtägare totalt. Mitt i kvarteret låg ett stort torg, säkert 60 gånger 30 meter stort. Det skulle vara för "stadens behov" som det hette. Enligt bestämmelserna skulle ägarna sätta plank runt sina respektive tomter och också se till att stensätta gatan i kvarteret.

Både Kronobränneriet och Åboda låg på det som en gång hette Skeppsholmen, en mindre ö i närheten av dages Blixholmen. Skeppsholmen blev dock en del av fastlandet när Lillån, som ramade in ön, fylldes igen i en tid när 1700-talet övergick i 1800-tal.

Artikelbild

| Skeppsholmen. Kartan från 1783 visar hur området såg ut då, med den sedan länge igenfyllda Lillån.

– Troligen fylldes Lillån igen för att den bidrog till segelleden in i Norrköpings hamn slammade igen, säger Karin Lindeblad.

De arkeologiska utgrävningarna kommer att pågå under våren.