Från Norrköping, genom Danmark och Tyskland, kanske också Österrike. Så genom Frankrike och till slut ska han gå genom hela Spanien ner till det sydvästligaste hörnet av Europa, till den heliga staden Santiago de Compostella.

Vandringsskorna står och väntar inför den väldiga fysiska utmaningen, men egentligen är det själen som ger sig ut och den blir lätt av ansträngningen.

Viktor Jinnevång vet det, han har pilgrimsvandrat tidigare.

Artikelbild

| Stämplarna finns där från pilgrimslederna. De är de yttre tecknen på vad han gjort.

Han har gått pilgrimsleden Camino Frances på 80 mil och Camino Norte på 100 mil.

– Det vanliga livet räcker inte till för mig, säger han och ler nöjt, glatt och en aning finurligt.

Förr räckte det och det är inte så att han inte trivs i sin vardag. Med arbetet som rörmockare, med träningen eller med umgänget med vännerna.

– Det är ett inrutat liv, en aning fyrkantigt, men jag gillar det. Det är bara det att vandringarna tillför en kvalitet i livet som jag inte vill vara utan.

Artikelbild

Sova, äta, vandra, dag ut och dag in, har skapat ett lugn som i sin tur öppnat Viktors sinne och förändrat hans syn på livet och därmed också själva livet.

– Efter 10 dar händer något, säger han. Plötsligt kan man börja tänka på djupet. Det infinner sig ett lugn, och det lugnet har gjort att jag hittat mig själv, att jag nu kan vara ärlig mot mig själv och ärlig också mot andra.

Artikelbild

Det är sättet att förhålla sig till det som händer som förändras mest.

– Det är så lätt att fastna i sin egen bubbla, att sluta sig i sin egen värld och döma dem som är utanför. Man dömer andra utifrån sina egna referenser och värderingar, men vandringarna har lärt mig att jag kan öppna mig och se på mina medmänniskor med andra ögon.

Artikelbild

| För Viktor är det viktigt att ge sig i kast med utmaningarna, att testa.

Vandringens slutmål, Santiago de Compostella, är inte viktigt för Viktor. Han är inte religiös. Vandringarna längs historiens pilgrimsleder är inte andliga, utan resor i själens landskap, med ständigt nya vyer, utsikter och överraskande upplevelser.

Någon gång kring mars ger han sig av. Den här gången är vandringen så enorm att han måste ha ett tält med sig, men Viktor hoppas att han ska hitta ett sätt att skapa naturliga kontakter med människor längs vägen som kan ge honom husrum.

Artikelbild

– Mitt liv, säger han, är fyllt av kärlek och möjligheter.

Så skrattar han för att lite ta udden av det han sagt.

Artikelbild

| Viktor Jinnevång lever i lugnet som hans långa vandringar skapat.

Men på något plan menar han det nog ändå. Skrattet är ett ödmjukt skratt. Vandringarna är lågmälda upplevelser av en annan värld.

– Jag tror på att handla och testa, säger Viktor. Bara det fysiska livet räcker inte till för mig.