"Jag ville ge Gert-Arne en fin sista kostym och tänkte att jag kan ju inte får mer än nej om jag frågar min granne om hjälp", säger Lotta Sköld.
I västvärlden skyr vi inte bara själva döden utan också allt som omgärdar den. Alla förberedelser kring en begravning läggs ut på entreprenad. Själva vill vi helst slippa se. Helst slippa komma för nära. Det är ju så sorgligt.
Men kanske gör vi helt fel. Kanske fungerar de självpåtagna skygglapparna kontraproduktivt.
När Lotta Skölds älskade man Gert-Arne, nyligen fyllda 70 år, 26 maj avled på grund av spridd tarmcancer var sorgen blytung. Han hade varit sjuk i två och ett halvt år, men hoppet finns ju där som en ständig följeslagare. Många cancerdrabbade blir botade.
Lottas tårar strilar nedför hennes kinder när hon berättar om sjukdomsförloppet, komplikationerna som tillstötte och om hur hon och Gert-Arnes dotter Lisa höll Gert-Arnes händer i dödsögonblicket. Gårdens kloka border collie Wille lägger tröstande sitt lena huvud i hennes knä varje gång tårarna kommer.
Han bor på gården tillsammans med katter, hästar, kor, getter, får, kaniner och höns. De sistnämnda är extra glada för att Wille kom för två år sedan. Ingen räv vågar sig längre i närheten.
Mitt i chocken och sorgen började tankarna kring Gert-Arnes begravning att snurra hos Lotta.
– Några år tidigare hade vi tillsammans sett ett tv-program om en man som byggde inte bara andras utan även sin egen kista. Det var snudd på makabert. Jag och Gert-Arne hade pratat mycket om hans förestående begravning och jag visste att han ville ha en svart kista, men inget om hur den skulle se ut.
Uttrycket träfrack slog rot i Lottas huvud.
– Det används ju nästan uteslutande på ett lite groteskt och sjavigt sätt, men är egentligen ett väldigt vackert ord. En träfack. Den sista svarta kostymen/fracken. På den sista resan. Nog borde den få vara väldigt vacker och personlig!
"Jag blev paff, men också mycket hedrad av uppdraget att snickra en kista till goda vännen Gert-Arne", säger Göran Hall.
Lotta är uppvuxen på gården Haget utanför Borensberg, underskönt belägen vid sjön Boren sedan man färdats genom en björkallé.
Efter att ha bott på lite andra platser flyttade hon 1992 tillbaka till barndomshemmet. Året därpå stötte hon ihop med sin ungdomskärlek Gert-Arne och de gifte sig 1995.
Diverse krämpor gjorde att de 2005 bestämde sig för att sälja gården, men också för att bygga ett nytt hus åt sig själva på en avstyckad tomt intill det gamla boningshuset.
– Vi ville inte lämna Haget och ville dessutom att nybygget skulle bilda en enhet med övriga gården. Det var en chansning. Vi insåg att det skulle finnas köpare som inte ville ha de förra ägarna hängande över sig. Men vi tänkte att går det inte så går det inte. Då får vi väl flytta.
På visningen kom det unga och höggravida Linköpingsparet Anna och Göran Hall. Hon jobbade på länsstyrelsen och han med datorer. Båda närde en dröm om att bli månskensbönder, leva nära naturen och ha många djur.
– Lite märkligt var det ju, att säljarna skulle bosätta sig precis intill, men magkänslan var bra så vi gav det en chans, säger de.
De slog till. Spekulanterna blev köpare och en varm vänskap började gro mellan de båda paren. Den har växt för var år. Tips och tankar runt gårdens utveckling har delats.
– De ville ha oss med i planeringen och har visat en fantastiskt fin respekt. Jag kan inte nog tacka dem för det, säger Lotta om sina grannar och goda vänner. Haget är i de bästa händer och inga djur i hela världen har det så bra som deras.
Göran Hall byggde på Lotta Skölds begäran en kista till hennes make Gert-Arne Sköld.
För några år sedan fick Lotta och Gert-Arne en hjärtformad egensnickrad bänk av Göran. Han kunde bevisligen snickra, den där dataföretagaren, tänkte Lotta mitt i sina begravningsbryderier. Virket från de egna markerna låg torkat i maskinhallen. Såg och hyvel fanns.
– Jag kan inte få mer än ett nej, tänkte jag. Så när jag en dag i våras var på väg att hämta ägg stötte jag ihop med Göran och Anna och ställde frågan: Kan du Göran tänka dig att snickra en kista åt Gert-Arne?
Hon tillade att han inte behövde svara direkt, utan skulle tänka på saken.
Göran blev minst sagt häpen, men sa omedelbart ja.
– Jag blev oerhört paff, men samtidigt glad och hedrad över uppdraget och drog igång direkt.
Göran visste inte ens att man fick tillverka egna kistor och började leta efter vilka regler som gällde, och de var inte särskilt många.
– Jag hade nästan önskat att det funnits sju färdiga ritningar att välja mellan, men så var det inte.
"Jag vill rekommendera fler att bygga egna kistor. Det är lätt och blir till en viktig del av sorgeprocessen", menar Göran Hall.
Kistprojektet blev en gemensam angelägenhet för vännerna. Kistan skulle bestå av gran och lärkträ. Anna klippte några av fåren, tvättade och kardade den finaste ullen att bädda kistan med, ovanpå hyvelspånen i botten.
Lotta letade fram gamla vackra, broderade linnelakan från Gert-Arnes mamma som avled för två år sedan.
Mitt i den tunga sorgen och kistarbetet kom en förlösande vändpunkt.
– Jag behövde ta exakta mått och min 86-årige far Paul, lika reslig som Gert-Arne, erbjöd sig att agera modell, säger Göran.
Så inför de övrigas åsyn lade sig Paul resolut på kistbotten och Göran mätte. Efter en stund började de skratta.
– Det var sådan kraft i den handlingen. Ett förlösande ögonblick som var så välgörande för oss alla.
Med varsam hand arrangerade florist Alexandra Damberg i kyrkan de egenplockade blommorna från gården och från grannar och vänner. Eftersom kistan hade ett ovanligt brett lock, utan sluttande kanter, blev slutresultat magnifikt. Med mycket plats för handblommor och mängder från den egna gården.
Gert-Arnes kista blev något alldeles speciellt, bäddad med finaste ull, broderade lakan och omgärdad av blommor från den egna gården.
– Åh, det var så vackert alltsammans. Tårarna bara vällde fram när jag klev in i kyrkan, säger Anna.
Det är hon som efter samråd med övriga inblandade, inklusive Gert-Arnes två barn Olle och Lisa, bett oss att berätta den här historien.
Varför?
– För att kistprojektet var så välgörande för oss. Det som till en början kändes mycket tungt blev under resans gång en sorgebearbetning som är få förunnad i dag. Vi är vana att bara lämna iväg allt och är på så sätt så frånvarande till döden. Nu kom vi istället nära den, säger Anna.
Göran, träfrackssnickaren själv, nickar instämmande.
– Jag vill faktiskt rekommendera fler att snickra egna kistor. Det är inte svårt. Man har vissa mått att förhålla sig till, och en del annat, men det på det stora hela är det ganska lätt.
Det handfasta arbetet kom att fungera även själsligt, menar Göran.
– Det var tungt att bygga en nära väns kista. Men när jag slipade bärhandtagen runda och fina var det som att jag också slipade av de vassaste kanterna på sorgen.
Lotta ler, nickar instämmande, torkar tårarna – och får återigen Willes lena huvud i sitt knä.
