Astrid Blomberg Cedergren hade cyklat själv till skolan, precis som hon brukade. Klasskamraten Lydia Wallin var inte riktigt lika kavat – de var trots allt bara åtta år gamla – men hon var redan på plats i den låga skolbyggnaden, förväntansfull inför skoldagen.

De gick i 1–2B – Astrid i blå gruppen och Lydia i lila. Klassen var ny för hösten, eftersom en rad småskolor och förskolor på T1-området hade slagits ihop. Fem av skolorna hade blivit Tunvallaskolan.

Dagen började med läsgrupper. Fem barn i varje grupp. Nästan varje. I Lydias grupp var de bara fyra denna morgon. Hon noterade att Mohammed inte hade kommit än, men det var precis som det skulle. Lydia och Mohammed hade gått i samma klass ända sen sexårs på Duvslaget och han var alltid sen. 

Artikelbild

Ingen vanlig arbetsdag

Åtta grader i luften. Nordlig vind, fyra sekundmeter. Sprucket molntäcke och lätt regn.

Vädret i Linköping på tisdagsmorgonen den 19 oktober 2004 var med andra ord som det brukar vara på hösten i Östergötland: Småruggigt.

Polismannen Claes Solid var inställd på en helt vanlig arbetsdag. Han hade 18 år i yrket och arbetade som yttre befäl. Det var han som skulle hålla ordning på polispatrullerna som, efter den sedvanliga utsättningen, rullade ut från polishuset på Garnisonen. Klockan närmade sig åtta och han och kollegan åkte ut från den södra utfarten, svängde vänster in på Söderleden mot Berga. Då kom anropet.

Visst lät det allvarligt. Men Claes Solid visste att de första uppgifterna som kom in till länskommunikationscentralen via SOS kunde vara överdrivna, ibland rent av missvisande.

– Många gånger är det inte så allvarligt som det sägs i anropet. Men det kan också vara åt andra hållet. Betydligt värre, säger han.

Polisbilen hade hunnit ett stycke in på Söderleden när de första mer detaljerade uppgifterna kom.

– Det var något om slagsmål. Och att en kniv hade använts.

Claes Solid, som var väl bekant med Linköpings gatunät, uppfattade till en början att brottsplatsen skulle vara belägen på Ågatan, den krogtäta gatan mitt i centrum. När patrullen hunnit fram till Berga centrum fick han klart för sig att det påstådda knivbråket skulle pågå någon helt annanstans.

– Åsgatan. Det var ingen vanlig adress för oss.

Uppgifterna om vad som skulle utspela sig på Åsgatan, en liten oansenlig och föga känd gatstump på Kanberget, kantad av villor och höga buskar, var illavarslande.

– Vi fick uppgifter om att en kvinna och ett barn skulle vara inblandade. De skulle vara knivskurna. Vi blåste på lite extra.

"Vad fan, tänk om..."

Peter Hermansson hade just kommit till brandstationen vid Stångån. Han arbetade som ambulanssjukvårdare och var lika rutinerad som Claes Solid. 18 års erfarenhet av brådskande sjukdoms- och olycksfall. Rutinerna satt i ryggmärgen och dagsformen var bra.

De stod vid ambulanserna. Pratade och skojade med varandra, precis som vanligt. Då kom larmet. Peter Hermansson och hans kamrat var först på tur, hoppade in i bilen och körde i väg. Åsgatan var en ny adress. Peter fick vara kartläsare.

– En pågående misshandel är alltid allvarligt. Men vi hade inte den minsta susning om allvarlighetsgraden.

Polismannen Claes Solid har i efterhand förbannat det faktum att befälsbilen denna dag var en reservbil. Den var, till skillnad från den ordinarie bilen som var inne på verkstad, inte utrustad med videokamera som kunde filma under färd.

– Man har tänkt en del tankar. Vad fan, tänk om bilen hade varit utrustad med en kamera! Vi kunde eventuellt ha mött gärningsmannen och då hade vi haft honom på film.

"Pojken är död!"

De två första polisbilarna kom fram till Åsgatan nästan samtidigt. Claes Solid klev ur den första och försökte att bilda sig en uppfattning om vad som hänt. Någon gärningsman verkade inte vara kvar på platsen.

– Jag såg att det var några personer där uppe på backkrönet. Civila människor så att säga. Sedan såg jag kvinnan som låg på marken.

Kvinnan på marken, 56-åriga läraren Anna-Lena Svenson som några minuter tidigare lämnat sin bostad och var på väg till jobbet när hon angreps, låg i en halvsittande ställning.

– Hon var absolut vid medvetande och hon pratade. Jag kunde inte se att hon var skadad. Jag sa till en kollega att ta hand om henne.

Claes Solid skyndade vidare. Några meter bort stod en kvinna och bredvid henne låg ett barn på den regnvåta asfalten. Kvinnan sa att hon var sjuksköterska. Sen sa hon: ”pojken är död, pojken är död”.

Åttaårige Mohammed Ammouri hade varit på väg till skolan när han överfölls av mördaren. Han låg på mage på marken med en ryggsäck på ryggen.

– Jag vände på honom för att själv ta reda på om det var så illa som kvinnan sagt. Det var ingen tvekan. Pojken var död, säger Claes Solid.

"Vi måste prioritera"

Ambulanssjukvårdaren Peter Hermansson hade anlänt till platsen nästan samtidigt som polisen. Han visste att ytterligare ambulanser var på väg. Han tog sikte på den polisman som stod längre bort på Åsgatan och passerade kvinnan som låg på marken.

– Den blicken kvinnan ger mig kommer jag att bära med mig för alltid. Hon tittade på mig med ögon som gör att man helst av allt vill stanna. I det här fallet drevs vi av viljan att hjälpa fler. Vi visste att vi måste prioritera och vi visste att mer resurser var på väg. Vi kände inte att vi lämnade henne i sticket, säger han.

Peter Hermansson och hans kollega gick fram till Claes Solid som just insett att utsikterna att rädda livet på Mohammed Ammouri var obefintliga.

– Vi konstaterade att pojken saknade andning och puls. Men vi vidtog de mått och steg som vi ska vidta enligt våra rutiner. Återupplivning, hjärt- och lungräddning, konstgjord andning.

Dödsbudet når skolan

För Karin Olanders hade hösten varit intensiv. Hon var ny skolområdeschef över T1-områdets nyorganiserade skolor och det var mycket att få ihop. Tunvallaskolan, med elever från förskoleklass till tvåan. Fridtunaskolan med mellanstadiet. Tornhagsskolans högstadium. Plus flera förskolor.

Klockan nio satt hon som vanligt på kontoret mellan Tunvalla och Fridtuna, när telefonen ringde. En av områdets förskolerektorer meddelade att en av eleverna tycktes ha blivit knivskuren på väg till skolan. Karin Olanders son gick på Fridtuna och hade just den vägen till skolan … För en sekund kändes det som att blixten slog ner i henne innan hon kom på: han är ju hemma och sjuk!

Hon gick in i yrkesrollen, lämnade allt och tog sig ner till Tunvallaskolan. Polisen var redan där.

– Ingen visste vad som hade hänt. Bara att ett barn hade blivit knivhugget, men inte vem det var. Ett tag trodde vi att det var någon på mellanstadiet, säger hon.

Tunvallaskolans rektor Katarina Hågfeldt-Collin satt i ledningsgruppsmöte när en kollega kom in. ”Har ni hört? Något hemskt har hänt.” Fler och fler oroliga lärare hörde av sig efter att ha nåtts av ryktena.

– Men jag visste ju inte om det berörde oss, säger Katarina Hågfeldt-Collin.

När polisen kom en stund senare förstod hon allvaret. Både hon och kollegorna agerade rationellt. Åren innan hade personalen varit med om andra krisartade händelser. Det ihop med att Tunvallaskolan var helt nybyggd gjorde att allt var genomgånget och på plats: krispärmen och alla klasslistor och kontaktuppgifter. Det gjorde också att personalstyrkan var extra sammansvetsad, eftersom mycket av det senaste halvåret hade gått ut på att jobba ihop det nya teamet.

Skolledningen började med att undersöka hos de anställda utan att rakt ut säga vad som hade hänt. De ville inte sprida panik. Uteslutningsmetoden gjorde att de snabbt hade ett namn på vem det kunde handla om. De visste ju vem som inte hade kommit till skolan. Men det gick inte att gå ut med det innan det var bekräftat. Fokus hamnade i stället på att låsa skolan och se till att eleverna inte gick ut på rast.

– Det var ju faktiskt en vettvilling som gick lös, säger Karin Olanders.

"Nästan lite absurt"

Mikael Svensson, pressfotograf på Corren, hade börjat arbeta tidigare än vanligt. Gratistidningen Extra Östergötland kom ut med sitt första nummer och han och en kollega var på resecentrum för att göra ett reportage om kolportörerna. Han gjorde sig ingen brådska, tog sina bilder och satte sig i bilen för att åka till redaktionen.

Mikael Svensson befann sig på Järnvägsavenyn när det sprakade till i polisradion.

– Jag hörde att de drog ett ambulanslarm. Två personer skulle vara knivskurna på Åsgatan.

När Mikael Svensson kom fram till Åsgatan mötte han en ambulans.

– Jag visste det inte då, men det var ambulansen som Anna-Lena Svenson låg i.

Correns pressfotograf fick snabbt syn på Claes Solid och närmade sig försiktigt. Han kunde också se att ambulanspersonal var i färd med att lasta en patient som verkade vara svårt skadad.

– Jag såg att det var en liten pojke på båren och tänkte: Det här kan jag inte visa på bild.

Mikael Svensson backade några steg. Att det inträffat något förfärligt stod klart för honom. En bild måste tas, även om det tog emot.

– Jag passade på att ta en bild när en ambulanskille lutade sig ner och skymde pojken.

”Ambulanskillen” visade sig senare vara ambulanssjukvårdaren Peter Hermansson.

Mikael Svensson stannade på platsen i ett par timmar. Höll sig i bakgrunden. Ville inte störa.

– Det var höst och mycket färger. Det var nästan lite absurt. Här hade två personer blivit knivskurna och så var det så otroligt vackert. Det stämde inte riktigt.

"En mystisk kund"

Även Dick Ettelman hade kommit tidigt till jobbet. Han drev sedan sex år tillbaka den lilla Ica-affären på Djurgårdsgatan. Ica Matbiten. För honom innebar tisdagar extra mycket jobb. Det var då den stora varuleveransen kom. Han och personalen slet i butiken. Plockade upp varor på hyllorna. De hade vare sig tid eller anledning att titta ut genom de stora skyltfönstren.

– Vi märkte ingenting förrän vi öppnade klockan nio. Första kunden var en dam som sprang in och skrek: Det har hänt ett mord häruppe. Jag tror det är två stycken som är döda. Hon var helt uppriven och det var ju knappt att man trodde att det var sant. Det lät så konstigt.

Den konstiga tisdagen skulle snart bli än mer konstig.

– Det var en annan sak som var väldigt mystisk den där morgonen. Strax efter att vi hade öppnat kom det in en kille med en grå luvtröja. Jag har aldrig sett honom vare sig förr eller senare. Han kan ha varit i 20-årsåldern och gjorde ett skyggt intryck. Han gick runt i butiken och jag tror att han köpte en läsk.

Dick Ettelman, som har förhörts av polisen två gånger och lämnat alla uppgifter han kan komma på, har aldrig riktigt kunnat frigöra sig från misstanken att den okände kunden hade något med händelserna på Åsgatan att göra.

– Men samtidigt, det verkar ju rätt korkat om han lägger mössan här och sedan går in och köper en dricka. Så kall kan väl ingen vara?

Mössan, ja. Mördarens mössa. Den spelade och spelar fortfarande en stor roll i den gigantiska polisutredningen.

– En av mina anställda gick ut för att hämta tidningarna. Hon kom in och berättade att det låg en blå mössa i tidningsstället. Det skulle vara blod på mössan. Det ringde en klocka direkt.

Dick Ettelman skyndade sig ut genom entrén och fram till tidningsstället som innehöll en bunt exemplar av gratistidningen Metro. Han öppnade inte locket, men kunde genom rutan se att det verkligen låg en stickad mössa i stället. Han ringde till polisen.

– De sa åt mig att stanna kvar vid tidningsstället. De kom nästan direkt.

Ett kriscenter upprättas

När Fredrik Wastesson strax efter klockan tio fick samtalet från sin chef Karin Olanders hade det precis blivit bekräftat: det var en pojke från Tunvallaskolan som blivit mördad. Mohammed Ammouri i klass 1-2B.

Fredrik hade lämnat sin dotter på förskolan och åkt hem igen för att bädda ner sig. Kombinationen av att sjunga i rockband och skola in barn på förkylningstät förskola var inte den bästa – sen en vecka var rösten mer eller mindre försvunnen.

Dessutom var hans fru höggravid, familjen höll på att flytta och hans pappa hade just fått ett allvarligt cancerbesked. Han var verkligen inte på topp, och det kändes som en dålig idé att åka till jobbet.

– Du behöver inte säga något. Du behöver bara komma hit, sa Karin Olanders, och så fick det bli.

Egentligen var han anställd på Fridtunaskolans mellanstadium, och hade börjat så sent som i september. Skolkuratorsjobbet var roligt, men stressigt och intensivt. Även de vanliga dagarna.

När han nu kom till skolan gick han rakt in i personalrummet via en bakdörr. Alla var samlade. Det gällde att tänka på allt. Fredrik gick bland annat runt och informerade lokalvårdarna.

– Ingen hade tänkt på dem och de visste ingenting om vad som pågick.

Rollen som områdeschef var ifrågasatt. Räckte det inte med rektorerna – varför skulle de behöva en chef också? Nu blev det tydligt att det behövdes folk på olika nivåer. Karin Olanders gjorde att rektorerna kunde ägna sig åt det som var viktigast för dem – skolorna och eleverna.

Kommunens kristeam kom. Folk från närliggande Tomaskyrkan ställde upp. En styrka med extrapersonal kallades in bara för att kunna ringa till alla föräldrar.

Karin Olanders upprättade kriscenter på Fridtunaskolan för att inte ha det på den direkt drabbade skolan.

– Vi förstod snabbt att det skulle bli stort och att många människor skulle bli inblandade. Vi blev en kommunorganisation fast vi var en skolorganisation. Socialen och alla kom. Hur skulle vi jobba bra och omhändertagande mot familjen och syskonen?

Skolkuratorn Fredrik Wastesson var med i Mohammeds klass men dokumenterade också krishanteringen och var ett bollplank till personalen.

– ”Gör jag rätt nu?” tänker många, och min roll var väl att säga ”ja, det blir bra”.

På ett sätt var det förstås en kaosartad situation, men inne på skolområdet vittnar alla om att det rådde stort lugn.

– Barnen kunde inte ha haft det bättre. Personalen i skolan plockade fram sitt allra bästa de veckorna, säger Fredrik Wastesson.

– De kände barnen så väl, hanterade deras frågor och kunde sen fortsätta med vardagen. Man behövde ha ett varmt hjärta och ett kallt huvud. Så var det faktiskt, säger rektor Katarina Hågfeldt-Collin.

"Något var inte rätt"

I Lydia Wallins läsgrupp på Tunvallaskolan hade gränsen nu passerats. 5-10 minuter var normalt. Efter en halvtimme började barnen spekulera. Hade Mohammed ramlat på vägen? Kunde han ha brutit benet?

En extralärare läste för Lydias grupp. Plötsligt kom en annan lärare in och viskade något till henne. Hon tittade ner i marken.

– Jag hade nån äcklig känsla av att nåt inte var rätt. Det var jätteobehagligt, minns Lydia.

De samlades i sina färggrupper. Astrid Blomberg Cedergren var i blå gruppen, precis som Mohammed, men han var inte där. Förklaringen kom direkt.

– Läraren sa ”vår Mohammed har blivit mördad”. Precis så. Det har etsat sig fast, säger Astrid.

– Det är ofattbart hur en lågstadielärare ska behöva säga så till ett gäng åttaåringar, säger Lydia.

I Mohammeds klass förstod barnen precis vad som hade hänt. Deras Mohammed hade blivit mördad.

– Alla bröt ihop och la sig ner på golvet och grät, säger Astrid Blomberg Cedergren.

– Mohammeds närmsta vän var helt förstörd. Han ville inte röra sig ur fläcken. Äldre kanske tror att man inte förstår när man är så liten, men det gör man, säger Lydia Wallin.

Lärarna grät också. Att skolledningen uppfattade personalstyrkan som lugn och professionell håller barnen med om – lärarna var omhändertagande – men de hade inga ambitioner att hålla sina känslor inne inför barnen.

– Det var bra. De visade sig sårbara. De var också helt förstörda, minns Astrid Blomberg Cedergren.

– Men man kände att de hade kontroll. Det var inte kaos. De var ledsna, men lugna, säger Lydia Wallin.

– Alla var omhändertagande, förutom en lärare som sa typ ”det här är sånt som händer, så farligt är det inte”. Jag minns hur förbannad jag blev. Den känslan minns jag verkligen, säger Astrid.

En bild på Mohammed kom snabbt upp, tillsammans med en bok som den som ville fick skriva eller rita i. Nästan alla skrev något, mest minnen av Mohammed, men även de som inte kände honom skrev ner sina känslor och hälsningar. Det var fritt fram att bearbeta sorgen på det sätt som behövdes.

– Vi ritade ju massor. Rita och prata, det var det man gjorde, säger Astrid Blomberg Cedergren.

"Alla var skakade"

Rektor Katarina Hågfeldt-Collin minns det på samma sätt.

– De flesta blev ledsna, men man hanterar ledsenheten eller rädslan på olika sätt. En del vill snabbt gå vidare. Några sjunger sånger om mördare eller ritar bilder som är hemska.

Polisen fanns på skolan för att skydda barnen och personalen. Men också för att bedriva spaningsarbete. Lydia Wallin var en av dem som förhördes.

– De ställde frågor. Om Mohammed hade varit annorlunda på sistone. Om han hade haft ett annat humör eller om man hade tänkt på något. Det är sjukt att polisen ställde såna frågor till oss barn.

Bland barnen pratades det väldigt lite om mördaren, och det skulle dröja ett par år innan de på allvar började spekulera om vad som egentligen hade hänt.

– Om nåt sånt skulle hända nu skulle man analysera det ur alla perspektiv. Då var Mohammed det enda perspektiv man hade. Jag tänkte inte på hans familj och inte på mördaren utan bara på honom och på hur ledsen jag var att han var borta, säger Astrid Blomberg Cedergren.

Anna-Lena Svenson var det heller ingen som pratade om.

– Jag tror inte att hon nämndes ens. Det fick vi höra på tv, säger Lydia Wallin.

Föräldrarna droppade in en efter en. Astrid Blomberg Cedergrens pappa hämtade med cykel. När de lämnade skolan såg de hur de kompisar som var kvar fick poliseskort till matsalen. Lydia Wallin blev också hämtad redan innan lunch. Hon var livrädd hela vägen hem, trots att pappa var med.

– Jag ville bara in och låsa in mig. Även när vi gick med polisen till matsalen senare i veckan var jag rädd. Jag kände mig inte trygg någonstans. Jag var rädd för att jag också skulle bli mördad. Att han var efter oss, säger hon.

Astrid Blomberg Cedergren var inte lika skräckslagen.

– Jag är väl inte så rädd av mig. Jag var mer jätte-, jätteledsen. Jag fattade att han hade blivit mördad, men förstod inte att det skulle vara farligt att vara ute. Och vi var ju omringade hela tiden. Jag var aldrig ensam.

Redan efter lunch fick Karin Olanders ordna presskonferens tillsammans med polisen. Den hölls på hennes kontor, som blev fullständigt fullbelamrat. Ett brott av den här typen intresserar inte bara lokal media.

– Alla var skakade. Även journalister som är vana vid elände. Det här var nåt utöver det vanliga. Alla var överens om att det inte får hända, säger Karin Olanders.

"Vi följde rutiner"

För den som inte befann sig på Åsgatan denna småruggiga tisdagsmorgon är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig vilka tankar som for genom huvudet på de inblandade. Både ambulanssjukvårdaren Peter Hermansson och polismannen Claes Solid gick in i sina yrkesroller.

– I det läget är man väldigt fokuserad och inriktad på att göra det som vi är tränade att göra. Det är kanske det som man överlever på. Just i den sekunden arbetar vi inte så mycket med känslor, utan här handlar det om att följa rutiner, säger Peter Hermansson.

– Det var först någon dag senare, när jag gick på stan med min kollega, som det började sjunka in. Jag såg en löpsedel med en bild på den här lille Mohammed. Förbannat också! En liten pojke. Han gick hemifrån och hade förstås sagt puss och kram till mamma och pappa. Ryggsäcken är på, knatar i väg till skolan och så händer detta, säger Claes Solid.

Även för Peter Hermansson, som vi stämt träff med på mordplatsen, tog det ett tag innan han kunde ta in det oerhörda.

– Jag har förvånats själv över att det bestående intrycket härifrån är tystnaden. Det är ungefär som nu, det är väldigt tyst. Det var tyst och lugnt och på något sätt fridfullt. Jag säger det med den största respekt för de anhöriga, de upplevde inte det här som fridfullt.

"Söt var han..."

Fem av barnen i klass 1-2B hade gått tillsammans med Mohammed Ammouri ända sen sexårs. Lydia Wallin var en av dem. Hon minns hur de samlades några dagar efter mordet tillsammans med sin sexårslärare.

– Vi pratade, grät och åt chokladbollar. Det var hans favorit.

Mohammed var omtyckt och en kille som märktes på skolan. Rektor Katarina Hågfeldt-Collin hade inte hunnit få en personlig relation med alla 200 barn på Tunvallaskolan, men Mohammed stack ut. ”Pojken med stjärnögonen” kallades han av personalen.

– Han hade glimten i ögat. Det var en härlig grabb som det vär lätt att få kontakt med.

Klasskamraterna har samma bild av sin kompis. En omtyckt, busig kille som utmärkte sig i klassen.

– Han var snäll och omtänksam men en liten pajas. Och en liten retsticka, faktiskt ... Söt var han, väldigt söt. Han pratade mycket på lektionerna. En glädjespridare, säger Lydia Wallin.

Ica-handlare Dick Ettelmans minnesbilder är också klara, trots att det gått tio år. Han hade både Anna-Lena Svenson och Mohammed Ammouri som kunder.

– Pojken brukade köpa lite godis. Det var en härlig pojke, glad och trevlig.

Redan efter fyra dagar var det höstlov på Tunvalla och Linköpings andra skolor. En välbehövlig vila för både personal och barn. Efter höstlovet kunde barnen börja gå själva till matsalen, utan poliseskort, och dagarna normaliserades sakta men säkert. Men helt som förr blev det så klart inte. Mördaren var fortfarande inte tagen, vilket gjorde säkerhetsläget knepigt. När slutade det egentligen vara farligt?

– Vi kunde inte säga att allt var bra till barnen. Alla skolor var rädda. En människa som kan mörda ett barn – varför skulle den inte kunna mörda ett till? säger Karin Olanders.

– För barn är rättviseprincipen den viktigaste av alla principer. Men här fanns ingen rättvisa, säger Fredrik Wastesson.

Han och ledningen på skolan hade fått lägga känslorna åt sidan. Det var management och fullt fokus på uppgiften som gällde. Men med tiden kom sorgen i kapp. Det blev minnesstund i kyrkan och starka känslor.

– Ett par år efter händelsen hajade alla barn fortfarande till så fort det var en polis på T1, minns Fredrik Wastesson.

Dubbelmördaren går fri

Tio år har passerat sedan den där småruggiga tisdagen. Tio år av ovisshet. Att mördaren, trots bästa tänkbara bevisning i form av dna och trots att polisen lagt ner oerhörda ansträngningar, fortfarande går fri är en källa till frustration. Inte minst för dem som blev direkt inblandade.

Polismannen Claes Solid är luttrad efter många år i yrket.

– Det här jobbet handlar inte om att saker och ting är tipp topp och funkar jättefint. Vårt jobb går ut på att det är fel och brister, brott begås och folk beter sig illa. Det skulle vara förskräckligt om man inte kunde släppa det. Jag är inte typen som går runt och ältar.

Dåvarande ambulanssjukvårdaren Peter Hermansson ger ett eftertänksamt intryck och pratar länge och engagerat om vikten av att prata om traumatiska händelser. Det ska vara okej att gråta i sällskap av arbetskamrater.

– Det ska finnas ett förlåtande arbetssätt. När man börjar på ambulansen ska man känna att det här inte är en tävling i vem som kan och vet mest. Det är så långt ifrån ett machoideal man kan komma.

Peter Hermansson önskar att dubbelmordet klaras upp, inte minst för de anhörigas skull.

– För att hantera en känsla är det smart att bege sig till platsen där det hände. Jag har varit tillbaka här på Åsgatan många gånger. Här hände det, det var inte bra, men det hände.

En libanesisk tuja

Katarina Hågfeldt-Collin har lämnat skolvärlden, men har tagit med sig en ökad självkännedom och en kunskap om hur man kan hantera krissituationer.

– Jag har inte ens tänkt på att det gått tio år. Men det är klart att jag har en speciell relation till de personer som var med. Alla hanterade det på det bästa sätt vi kunde, säger hon.

Karin Olanders och Fredrik Wastesson har samma känslor när det gäller personalens insats.

– Det visades oerhört mycket kärlek, faktiskt. Mitt i bruset. Alla höll varandra om ryggen. Det var inget småtjafs. Kramar och kärlek i hela processen, säger Karin Olanders.

– Estonia och Olof Palme betraktas som nationella katastrofer. Det här är en lokal katastrof som förenade dem som fanns där, säger Fredrik Wastesson.

Skolavslutningen i juni 2005 blev speciell. Mohammeds familj kom med en tuja – ett träd som är vanligt i familjens ursprungsland Libanon. Hela skolan var med när trädet planterades. För Lydia Wallin är det ett starkt minne.

– Det kändes som en begravning. Som att vi begravde Mohammed där. Efter att vi hade planterat trädet gick jag ofta dit med mamma och pappa för att se om det vuxit. Jag ville se Mohammed växa. Det var en väldigt fin grej. Det var inte världens gladaste skolavslutning, men det var viktigt.

 

Se den interaktiva kartan som beskriver vad som hände och var det hände i Linköping för tio år sedan. Klicka här för att komma till kartan på Corren.se.