2005 träffade Tobias sin blivande fru och allting gick väldigt snabbt. De gifte sig efter bara något år och eftersom båda redan var i 30-årsåldern såg de ingen anledning att vänta med barn. Att bli gravid gick ganska lätt och de bestämde sig för att avvakta med att berätta för vänner och bekanta tills de första tolv veckorna passerat, men i stället för det glada budskap de hoppats på att få leverera så slutade det i en förlust. Sedan hände samma sak igen, gång på gång.

– Hur berättar man det? säger Tobias.

Efter flera missfall gjordes en utredning, men några medicinska hinder fanns inte så de fortsatte försöka. De pratade med sina föräldrar om vad de gick igenom, men utöver dem var det inte många som visste. De befann sig i ett ständigt vacuum eftersom ovissheten om hur det skulle sluta var så svår att hantera.

– Det är en enorm bergochdalbana känslomässigt. Varje gång man får positivt utslag på stickan så börjar man hoppas och drömma, och sedan slutar det i missfall.

Tobias tänker att män och kvinnor generellt förhåller sig olika till en förlorad graviditet, just för att det mesta utspelar sig i kvinnans kropp. Även om han också påverkades så hade han svårt att relatera till det som hände inuti henne.

– Jag la mina känslor åt sidan för att stötta och hjälpa henne. Det kanske var fel, men det var min instinktiva reaktion.

I stället för att ta tag i sin egen sorg satsade Tobias allt på studierna – han gick masterutbildningen på ekonomihögskolan i Lund.

– Där fokuserar man bara på det som ger avkastning, säger han och skrattar lite.

Den resultatinriktade inställningen blev en hård kontrast till hans privata situation, därför blev studierna en tillflykt. De lät honom vara den högpresterande i stället för den som hela tiden förlorar någonting. När han blev underkänd på en tenta kändes det som att hela hans värld rasade samman. Vid det laget hade han även brutit ihop och gråtit inför sin fru för första gången sedan de började kämpa för att få barn.

– När jag gjorde det kände hon att hon var närmare mig än någonsin. Det hade säkert varit bättre för oss båda om jag visat hur jag kände tidigare, men man kan inte "trycka på en knapp", sorgen måste få ta sin tid.

Tobias upplever att män nästan aldrig pratar om barnlöshet. Han tror att det kan finnas en skam i att vara ofruktsam, och själv har han otaliga gånger råkat ut för grabbig jargong och klumpiga skämt.

– Jag tog inte särskilt illa upp, men det är svårt att förhålla sig till den typen av kommentarer när man befinner sig i sorg.

Då var det värre att få frågan om de inte skulle skaffa barn snart. Tobias jämför barnlösheten med att balansera en knivsudd mot ett öppet sår, och när någon ställer en fråga är det som att den trycker till lite på kniven. Så för att undvika den smärtan distanserade de sig, särskilt från människor som hade barn. De orkade inte med att bli bjudna på barndop och när kompisar hörde av sig och berättade att de skulle ha barn ville Tobias bara lägga på luren.

– Det var inte så att jag inte unnade dem deras glädje, men det blev en påminnelse om vad vi inte hade och om sorgen över det vi förlorat.

Eftersom de inte berättat om sin situation så hade många av deras vänner svårt att förstå varför de drog sig undan. Och när de valde att öppna sig för människor möttes de ofta av uppmuntrande kommentarer om att det säkert skulle gå bra den här gången.

– De menade väl men det blev bara jobbigt. Jag förväntar mig inte att någon som inte varit där ska kunna förstå, men ofta är det bättre att lyssna och dela sorgen i stället för att prata och komma med "goda" råd.

De sista gångerna blev de gravida genom IVF, men även då slutade det i missfall. Att deras barnlöshet var oförklarlig gjorde att de inte tänkte på adoption som ett alternativ. I teorin hade de ju alla förutsättningar att få ett biologiskt barn, det var därför det var så svårt att ge upp. Det var först när en vän till Tobias – som varit i samma situation – tog upp frågan, som de kunde ta in den.

En tid senare gick de en föräldrautbildning och ett år efter att familjerättens utredning var färdig fick de barnbesked.

– Förmedlingen ringde mig och sa att det fanns en fyra veckor gammal pojke som väntade på oss i Taiwan, säger Tobias.

Efter ytterligare ett halvår var det juridiska avklarat och de fick hämta hem sin son.

Mycket har förändrats i Tobias sätt att tänka sedan han blev pappa, det märker han när han läser sin dagbok från tiden då de försökte få barn. Nu i september kommer den ut under namnet Drömmen om ett barn . Förordet är skrivet av Marcus Birro – en av få män som Tobias hört prata om att förlora ett barn. Han tänkte aldrig att det skulle bli en bok, men några barnlösa vänner som fick läsa texterna tyckte att han borde ge ut dem. Skrivandet var ett sätt för honom att processa alla sina känslor och tankar under de svåra åren.

Tobias och hans fru har försökt att inte vända sorgen och smärtan mot varandra, vilket han annars tror är lätt hänt när man befinner sig i en känslomässigt svår situation. De har även försökt att tänka på att ett barn inte löser alla problem.

– Barn kan ju också slita på förhållandet, det blir lättare konflikter med barn än utan, säger han.

Men de är allt annat än avskräckta, så nu står de i kö för att få adoptera ett syskon till Benjamin, som hunnit bli två år. De skulle kunna göra fler försök att få ett biologiskt barn, men det innebär risker.

– Dessutom kan jag inte se poängen med det längre. Vi är så tacksamma att vi fick just honom.