Det har bara hänt en gång att någon frågat henne varför hon inte har barn. Hon tycker det är lite konstigt, särskilt eftersom hon tror att det finns många frågor kring barnlöshet som folk skulle vilja ställa om de bara vågade. Att nästan ingen frågat innebär även att hon varit förskonad från inskränkta kommentarer. Hon har träffat andra ofrivilligt barnlösa som fått höra att de inte är "riktiga kvinnor" för att de inte kan få barn, och frivilligt barnlösa som blivit utmobbade på grund av sitt val. Själv har hon aldrig känt sig ifrågasatt, däremot är hon nyfiken på hur mycket människor i hennes omgivning spekulerat genom åren.

– Det blir ju ofta en massa prat om sånt man inte vet något om, men jag tycker det är bättre att man går till källan och frågar. Sedan är det upp till mig om jag vill berätta eller inte, säger hon.

Lisa var i 30-årsåldern när hon och hennes dåvarande sambo tyckte att det var dags att skaffa barn. När det gått några år utan att något hände bestämde de sig för att göra en IVF, men då Lisa fick höra att hon var tvungen att gå ner i vikt innan någon behandling kunde påbörjas gav hon upp.

Artikelbild

| Barnlöshet är inget känsligt ämne för Lisa Tilling - om någon undrar är det bara att fråga. Foto: MAGNUS ANDERSSON

– Jag var inte mogen nog att ta tag i det då, så vi struntade i det. Det var ju lite sorgligt och jag var ledsen en kort period, men sedan har jag inte tänkt så mycket på det.

Ett antal år senare separerade de, och att försöka bli gravid med någon ny partner kändes aldrig aktuellt för Lisa.

Kan du se fördelar med att det inte blev några barn?

– Det är så svårt att svara på eftersom jag inte vet hur det hade varit om jag fått det. Jag lever efter hur det är nu.

Lisa har alltid haft hund, och när andra människor pratar om sina barn pratar hon om sina två hundar. Ofta känner hon att hon måste ursäkta sig och säga att det förstås inte är samma sak.

– Samtidig kan jag tänka att why not – det är ju lite samma saker man måste tänka på, och man blir nästan lika låst av hundar som av barn. För mig är de familjemedlemmar.

I sin bekantskapskrets har Lisa många som av olika anledningar lever utan barn. Hon känner även flera ensamstående som valt att insemimera eller adoptera. Själv har hon inte ens tänkt tanken på adoption.

– Jag tror det berodde på att det inte var tillräckligt viktigt för mig att få barn. När vänner berättat om sin längtan så har jag tänkt att jag nog aldrig har känt lika starkt. Hade jag längtat så mycket så hade jag kanske försökt adoptera.

Det har funnits gott om barn i hennes liv ändå eftersom hon arbetat som lärare. Dessutom hade hennes ex-sambo barn sedan tidigare, precis som hennes nuvarande. Brorsbarn har hon också, så hennes föräldrar har fått barnbarn ändå. Hon är glad över att hon aldrig känt någon press från dem – flera av hennes vänner har berättat om okänsliga föräldrar som tjatat om hur mycket de längtar efter barnbarn.

Hur det känns att inte ha några efterlevande är också något som människor med barn brukar fråga barnlösa om. Lisa har svårt att förstå varför det är så viktigt.

– Vi är en stund här på jorden, sedan är vi borta. Vad spelar det för roll vad man lämnat efter sig när man ändå inte finns kvar?

Men en sak finns det ändå, som hon känner att hon går miste om:

– Den där otroligt kravlösa kärleken som finns mellan förälder och barn, den tror jag inte att man kan få uppleva som barnlös.