En del flickor som är könsstympade vet att de är annorlunda. Andra kanske inte alls är medvetna om det. Skolsköterskor och personal på ungdomsmottagningar kan möta flickor som insett att deras underliv skiljer sig från sina jämnåriga kamraters. De kan ofta känna sig svikna av sina familjer och ha en önskan om att få ingreppet ogjort. Att återställa anatomin är inte möjligt och därför gäller det att sjukvårdpersonal är medveten om vad vården kan erbjuda.
– Det finns flera studier bland hälso- och sjukvårdspersonal som visar att man har en brist på kunskap i ämnet, säger Vanja Berggren, docent i folkhälsovetenskap vid Lunds Universitet.

Hon har forskat många år om könsstympning, gjort en avhandling och även skrivit en bok i ämnet som handlar bland annat om bemötandet i sjukvården. Nu är hon en av deltagarna i det regeringsuppdrag som Länsstyrelsen Östergötland fått för att ta fram vägledande material till myndigheter. I det arbetet har hon bland annat gjort intervjuer och pratat med fokusgrupper som stärker bilden.
– Professionella i Sverige brister i sin kunskap, men de önskar också mer kunskap om det här ämnet som det är väldigt tyst om. Vi tror att det här projektet kan bryta den tystnaden, säger hon.
Vården kan även möta flickor och kvinnor som inte är medvetna om att de är annorlunda. Könsstympade flickor får ibland inte delta i sex- och samlevnadsundervisningen i skolan och därför kan de ha dålig kunskap om hur ostympade flickor ser ut. Många vet inte vad som är borttaget på dem. Det visar visar en rapport som Stockholms läns landsting gjort som handlar just om mötet med könsstympade kvinnor i vården.

Könsstympning är ett känsligt och tabubelagt ämne i de grupper där det förekommer. Men Vanja Berggren tror även att det är ett svårt ämne att ta upp bland personal i Sverige. Det handlar inte bara om att våga fråga om kvinnan är könsstympad och om hon planerar att göra det på sina barn.
– Det handlar även om att fråga om sexualitet. Utifrån vår klädsel och löpsedlar kan man få intrycket av att vi ska vara öppna om det, men i stället möts de här kvinnorna av personal som är blyga. 
Ofast är det odramatiskt att ta upp ämnet med kvinnorna. Läkare som NT tidigare pratat med berättar att de flesta kvinnorna tycker det är skönt att någon frågar.
På vissa håll i vården diskuteras ibland ordvalet och att ”kvinnlig omskärelse” kan låta mindre laddat än "könsstympning". Men i svensk lagstiftning används ordet könsstympning.
Om någon inom vården misstänker att någon drabbats, eller riskerar att bli utsatt för könsstympning, ska den anmäla detta till Socialtjänsten. Men även där verkar professionen stå handfallen.
– Mycket talar för att det även finns en okunskap kring anmälningskedjan och ämnet som sådant påverkar nog att så anmälningar görs, säger Vanja Berggren.