Frågar man Valdemarsviksborna om deras inställning till att fiska och bada i Valdemarsviken, så här snart två år efter att muddringen slutförts, går åsikterna isär. " Vi både fiskar och äter fisken! Jättegott!" svarar den ena. Den andra är mer orolig.
– Man vet ju aldrig vilka följder det blir efter muddringen. Cancer å annat skit kanske. Man vill ju inte gärna ta några risker.
Anette Källman, ansvarig för miljökontroll i miljöprojekt Valdemarsviken, uppger att hon inte märkt av invånarnas oro för att bada och fiska i Valdemarsviken efter muddringen.
– Nej. Men det här är kanske något vi får ta till oss och titta på om vi kan bli bättre på att informera om, säger hon.
Faktum är att det just nu finns få uppgifter om Valdemarsvikens vatten efter muddringen. Sommaren 2013 togs utökade badvattenprover vid Grännäs då muddringen var i full gång.
Provtagningen omfattade, förutom de ordinarie analyserna för badvatten, även analyser på ett antal metaller.
– Vi hittade inga metallhalter då över dricksvattenkriterierna i badvattnet, säger Anette Källman.
Vid nyår avslutas formellt entreprenaden bakom miljöprojektet. Miljökontrollen i projektet kommer däremot att fortsätta under flera år till. Enligt Anette Källman är det först år 2019-2020 som kommunen kommer att kunna presentera resultatet av hur stor effekt saneringen har haft i Valdemarsviken.
Anledningen till den flera år långa väntan är att det tar lång tid för förhållandena i vattenmiljön att normaliseras efter att man muddrat och grävt på bottnen.
– Men det vi kan se så här långt, om vi jämför med till exempel prover som togs under huvudstudien i projektet, är att metallhalterna i vattnet och i uppgrumlade sediment i inre delen av Valdemarsviken redan ett halvår efter avslutad muddring hade stabiliserats till samma värde som innan muddringen. Det hade alltså inte ökat. Men nu återstår att se hur mycket bland annat vegetationens återuppbyggnad bidrar till en minskad spridning.
I de undersökningar som kommer göras under kommande år ingår bland annat att undersöka metallhalter i vattnet, i partiklar som grumlas upp samt metallhalter i fisk och mussla.