Den som vill få något kusligt att underhålla sig med under trettonhelgen rekommenderas den brittiska tv-serien Bloody Britain, till exempel avsnittet om gravplundrare under 1800-talet. För det som en gång var ohyggligt, är i dag ofta just underhållning.
Dessa bodysnatchers förtjänade sin utkomst genom att gräva upp nybegravda lik på kyrkogården och sälja desamma till vetenskapens fromma. Bristen på dagens frysboxar gjorde lik till en färskvara – samtidigt som många obducerade inför betalande publik. Tänderna kunde återanvändas, organdonationer är inte något nytt.
Vetenskapen skulle ha sitt, dåtidens kunskaper låg till grund för dagens forskning och eftersom de ”legitima” liken (avrättade brottslingar och andra missdådare) inte räckte till så...
I dag står vi tack och lov på en mycket högre moralisk nivå! Verkligen?
På nyåret började en ny fransk lag gälla som vänder upp och ned på gängse perspektiv. Istället för som tidigare betrakta nej till organdonation som den norm från vilket det krävts undantag – eget medgivande före döden eller anhörigas efter – gäller nu ja som normen. Om inget annat tydligt uttryckts i exempelvis register antas den döda ha gett sitt godkännande. Vad anhöriga tycker tas inte någon större hänsyn till.
Detta motiveras med nog så ädel argumentation: bristen på organ.
Ändamålet helgar alltså medlen och därför har franska nationalförsamlingen förklarat organdonationer för ett ”nationellt intresse”. Kollektivet går för individen. Man skulle kunnat tro det handlade om Kina och inte Frankrike.
Också i Sverige förmodas den döde har gett sitt samtycke, om inget annat påvisas. Skillnaden gentemot Frankrike är att anhöriga har vetorätt, de måste alltid tillfrågas och kan alltid säga nej. Det är en viktig och fundamental skillnad jämfört med den franska ordningen.
Enligt de flesta opinionsundersökningar är de flesta svenskar positiva till organdonationer, betydligt färre har emellertid något givarkort och anhöriga säger ofta dessutom nej. Då finns det risk för att tidigare ack så högt hållna principer offras. Griftefriden urholkas, respekten för individen bagatelliseras och enskilda medborgares rättigheter väger plötsligen lättare än kollektivnyttan.
Så dramatiskt skulle emellertid få vilja uttrycka det. Dubbelmoralen är kanske inte så annorlunda nu jämfört med då. Kanske går det någonstans att känna igen sig i 1800-talets brittiska gravplundringar.