Jag håller med dig, Ulf, om att det var en bra debatt om kulturpolitiken på Arbetets Museum. Det är viktigt, och hoppfullt, att alla politiker pekar ut kulturen som viktig. Jag håller också med dig om att när alla säger samma sak, så kan det bli litet urvattnat.

Men visst finns det ideologi i kulturpolitiken. Ända sedan kulturpolitiken myntades som begrepp (på 1930-talet) har den ideologiska skiljelinjen mellan höger och vänster handlat om tillgänglighet till den ”fina” kulturen. Skådebanan, som arrangerade debatten, har just tillgänglighet som ett av sina ledord. En huvuduppgift är att sänka trösklarna till kulturen. Och trösklarna är många: klass, tradition, ekonomi, okunskap, fördomar, geografi, etnicitet. Tillgång till kulturen är i djupaste mening en fråga om demokrati

.

Du har rätt när du skriver att vi sköljs över av kommersiella kulturuttryck, som ”förhärligar krig, våld, sexism, rasism och människoförakt”, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att försöka peka ut ”okulturen” och ägna energi åt att bekämpa den.

För det första hamnar man i knepiga definitioner och risken är stor att man blir moraliserande. Var går gränsen mellan kvalitetskultur och underhållningskultur? Och vem är jag att recensera publiken? Det är lätt att bli elitistisk – är det alldeles säkert att man blir en bättre människa om man ser en klassisk teaterpjäs eller lyssnar på en klassisk symfoni?

De första decennierna av arbetarrörelsens kulturkamp handlade mycket om att bekämpa den ”fula” kulturen, till exempel film och jazz. Genrer som utpekades som okultur. Det sättet att tänka, att försöka definiera ”okultur”, kan inte bli annat än en återvändsgränd. Det finns en hel del hög kvalitet i det vi brukar kalla underhållningskultur. Jag tror att det är kvalitet vi ska diskutera. Det är ett komplicerat begrepp, men det går ringa in diverse variabler, som gör det fullt möjligt att prata om kvalitet.

Pjäsen Grobianen, som Skådebanan producerat som bränsle till kulturdebatten, skildrar en människa som tar av stånd från den ”fina” kulturen, men som ändå visar sig vara en fullt levande människa. Pjäsen påstår ingenting, den ställer frågor. Och jag tror att det är det vi måste göra, vi måste våga säga att vi inte är säkra.

Jag tror att kulturpolitiken ska arbeta för att mänsklig kreativitet, mänsklig skapande förmåga, ska föras in i alla samhällsområden. Lämna plats för konstnärerna, kompositörerna, musikerna, författarna i hela samhällsbygget. Och politikerna måste våga värdera sådant som det inte går att sätta konkreta prislappar på.