Skådebanan bjöd in till visning (6/5) av pjäsen Grobianen, med undertiteln Den kulturfattiga mannen. Efter pjäsen vidtog en kulturpolitisk debatt, som både skickligt och sympatiskt leddes av Göran Sarring. Många frågor ventilerades och allt kan ju inte hinnas med.

Ett frågekomplex som bara kunde antydas under kvällen är vad som är okultur. Kvällens tema var kultur och dess motsats, i någon mening, är okultur. En av politikerna tog upp frågan om ideologi, men i övrigt lyste detta ord med sin frånvaro. Tunnar vi ut begreppet kan vi tala om visioner eller utopier. Lite orättvist kan man säga att alla debattörer var för kultur, men riktigt vad denna krumelur var, talade ingen om. Klart var att SON, Konstmuséet, Stadsmuséet, Kulturskolan, Östgötateatern och Fria teatergrupper var kultur. Men allt annat? Och framför allt, vad är okultur, det vill säga de strömningar som aktivt motarbetar kultur och ger näring åt Grobianen?

Hela vårt språk bygger på att vi relaterar en sak till en annan; vitt till svart, sött till surt, vackert till fult och så vidare. Således borde vi, i kultursammanhang, tala mer om okultur. Men så sker sällan. Det skrämmer mig. För de motstående, kommersiella krafterna är mycket starka.

Artikelbild

Ulf Karlström.

Inom kulturpolitiken finns ett mantra: Politiken ska inte lägga sig i vad som är kultur, utan inrikta sig på fördelning och distribution. Denna demarkationslinje är grundläggande och oerhört viktig, men mantrat lägger sig som en våt filt över diskussionen om ideologier (visioner, utopier). Här finns inte plats för ett uttömmande svar och jag har det inte heller. Vi möter ständigt och dagligen okultur i form av filmer, underhållning, dataspel, tidningar, tidskrifter, och böcker, där krig, våld, sexism, rasism och människoförakt förhärligas. Den volym av okultur som sköljer över oss i Norrköping är ohyggligt mycket större än den kultur, vilken diskuterades på Arbetets Muséum.

Hur möter vi, och bemöter, floden av okultur? Genom att driva mantrat in absurdum om kulturneutralitet avhänder man sig ett viktigt redskap som ideologikritik. Jag är så intill döden less på att höra hur folk ursäktar gökungen deckarna. Det är en nattsvart kulturförlust när begåvade skönlitterära författare ägnar sin tid åt deckare. Det är fullständigt absurt att poliskommissarier och mord ska få status av att beskriva våra liv. Eller krigspropagandan, där Sverige nu fört krig både i Afghanistan och Libyen, och gjort drängtjänst åt USA/Nato. Och krigspropagandan fortsätter. Med förevändning av krisen i Ukraina ska nu Sverige anslutas till våldsapparaten Nato. Detta är några få exempel på okultur.

Debattörerna i Laxholmskällaren var rörande eniga om betydelsen av kultur. Det är mycket hoppfullt, men för att vara eller bli kulturbärare måste vi peka ut okulturen, som är Grobianens livsmiljö. Motsatsparet kultur-okultur handlar om kamp, en form av kulturkamp. Och inför den kampen duger inte proklamerad neutralitet.