Den i särklass viktigaste faktorn för att barn ska lyckas i livet är att de inte berövas kontakt med någon av sina föräldrar. Det uppmärksammas på ett bra sätt när föräldraförsäkringens fördelning är på tal. Barn i sammanhållna familjer är bara att gratulera.
Annat är det för skilsmässobarn som ju har ett särskilt behov att få ha sina båda föräldrarna kvar när familjen bryts upp. Skilsmässobarnen, som får behålla sina båda föräldrar, klarar sig lika bra i livet som de som bor med båda i motsats till de som får sin barndom södertrasad av krångel. De är många. Vi finner dem bland de som bara träffar sin andra förälder sällan, cirka 200 000 barn, eller aldrig, cirka 65 000. Eftersom största andel barn bor med sin mamma (65 procent) och bara en liten med sin pappa (12 procent), så är det flest barn som mister sin pappa när föräldrarna går skilda vägar.
De flesta skilda föräldrar, tre av fyra, klarar av att ge sina barn möjlighet till fortsatt god kontakt med andra föräldern, som oftast är en pappa, utan trassel om umgängestider och dåligt prat om den andre. Det går alltså – det handlar nästan alltid enbart om vilja. Det sägs att föräldrarna är ”oense”, vilket ofta är ett orättfärdigt sätt att fördela skulden lika. I verkligheten är det oftast mammor som vill ha barn för sig själva medan pappor söker samförstånd. Detta illustreras väl av hur vårdnadsprocesserna ser ut numera: Mammor startar juridiska processer dubbelt så ofta som pappor, yrkar ensam vårdnad och begränsning av barnets umgänge. Pappor däremot söker gemensam vårdnad och vill få ordning på umgänget.
Det räcker inte med att justera i lagarna utan man måste även komma åt de värderingar som dominerar inom socialtjänst, domstolar och i vissa delar av samhället. Pappor missgynnas praktiskt taget alltid vid mötet med de matriarkala strukturerna inom det sociala området. ”Pappor är bra att ha – men bara om mamman vill” gäller. Pappor motarbetas även i domstolsprocesser, om än i mindre utsträckning.
I deprimerande många tingsrättsdomar tilldöms mamman ensam vårdnad om barn, utan umgänge med pappan, trots att det inte är något fel på honom. Det är tre gånger vanligare att en mamma får ensam vårdnad än en pappa. Det räcker till exempel med att mamman ”inte vill” med nuvarande lagstiftning (domstolen konstaterar bara ”bristande samarbete” utan klarläggande av vem som krånglar).
Det kommer att ta många år ytterligare tills vi får en jämställd syn på pappors och mammors värde som föräldrar. Sådan samhällsförändring tar tid eftersom motkrafterna är starka. Man kan jämföra med hur många år det tagit för kvinnor att nå jämställdhet inom mansdominerade områden. Envar kan testa graden av jämställdhet i sina egna värderingar genom att ta ställning till om det inte borde vara så att alla barn vid födsel ska få ha två vårdnadshavare (automatisk gemensam vårdnad)? Nu gäller detta bara om föräldrarna är gifta, annars är barnet enbart mammans . Detta är det enda stället i svensk lagstiftning som människor får olika behandling beroende på kön. Man förstår den historiska bakgrunden, men nu är det 2015 i jämställdhetens land.