Jag hoppades att eleverna inte skulle märka något. Händerna darrade när jag öppnade klassrumsdörren och blinkade åt barnen, en efter en, för att de skulle gå och göra sig i ordning för att gå på lunch. På tvåtimmar-passet som var tänkt som en djupdykning i geografi hade jag istället fått säga åt barnen att jobba med valfri uppgift i svenskan. Jag skrev upp alternativen på tavlan. Utanför dörren hörde jag en duns och upprörda röster. Pojkarna hade varit i slagsmål. Sparkat på en klasskompis som redan låg ner. Sparkat på huvudet. "Jag orkar inte", tänkte jag. "Jag går hem, skiter i det här. Köper en godispåse och sätter på Vänner". Jag lyssnade, bad en av pojkarna tala i taget, lugnade ner när känslorna blev för starka. Jag spände ögonen i dem, talade allvarligt om det inträffade, att det här inte var första gången. Någon öppnade klassrumsdörren och sa att barn störde. Jag kikade in, talade bestämt, det lugnade sig. Jag hämtade telefonen, eleverna fick ringa hem, en efter en. Någon förälder ville tala med mig. Klassrumsdörren öppnades igen, någon bad om hjälp. Jag sa att han fick fundera lite till även om jag visste att han verkligen inte förstod, han kunde ju så lite svenska. Jag kunde bara inte lämna den arga pojkligan.
När vi kom in igen hade det gått 40 minuter. En av pojkarna vägrade att arbeta, liksom nästan varje lektion. Han visslade istället, klippte sönder sudd och kastade på de andra. "Varför får vi aldrig den där elevassistenten", tänkte jag förtvivlat. Vi hade skrivit så många kartläggningar på chefens begäran, skickat en hel hög med anmälningar till rektor. Alla experter, inklusive vi själva, sa ju att det var ohållbart, det hade vi sagt i över ett års tid. Ingenting hände. Några av eleverna frågade om vi inte skulle ha SO, jag förklarade att planen hade blivit ändrad eftersom jag hade fått reda ut bråk. En av eleverna började störa, det var han som tidigare hade sagt att han inte förstod – han hade gett upp nu. Jag förstod honom och det gjorde ont i hjärtat.
I slutet på passet lyssnade vi på vår bok, de fick färglägga mandalas. Vi behövde andas. Jag delade ut pennorna, det blev lugnast så. Av min planerade geografilektion blev det inget av. Den här dagen skulle jag ha haft egen lunch, jag skulle ha haft två lektioner, lite planeringstid och funnits med som resurs för de som behövde extra stöd. Istället fick jag tre lektioner varav två stycken tvåtimmarspass, jag hade rastvakt och fick gå och äta med barnen. Jag blev kallad ”jävla hora” av en elev jag inte kände på lunchrasten när jag frågade varför han var så upprörd. Kollegan som skulle ha haft de sista två timmarna var sjuk, och vi fick ingen vikarie.
När barnen gått hem gick jag med gråten i halsen ner till min chef men på whiteboarden utanför dörren stod det ”arbetar hemifrån”. Eftersom mer än hälften av eleverna behövde åtgärdsprogram men ingen hjälp, förutom jag själv, fanns att tillgå satt jag halvhjärtat och letade bra material på datorn en stund, innan jag gav efter för huvudvärken och packade ihop. När jag kom hem vid fyra släckte jag lamporna, drog ner persiennerna och somnade.
Den där dagen minns jag inte specifikt - den står för mina arbetsdagar. Självklart tog jag inte olika kollegors lektioner dagligen, men i övrigt stämmer det in på vilken dag som helst. Jag minns inte att jag på senare tid har haft en enda arbetsdag där jag inte har fått lämna min egen lektion vid någon tidpunkt för att reda ut bråk, eller tala med en elev utav en eller annan anledning.
Jag var en sådan som verkligen ville bli lärare, det var mitt förstahandsval. Jag minns att det kittlade i magen av förväntan när jag under studietiden tänkte på hur roligt det skulle bli när jag äntligen blev färdig. Det var det också, till en början.
Idag är jag sjukskriven, bara en i raden på min arbetsplats. Facket har varit inkopplat, bekymrade huvudskyddsombud har rynkat pannan och sagt att vår arbetssituation är mycket allvarlig. Vi har turats om att trösta och stötta varandra, men tiden går och ingen förändring sker. Det är ohållbart.
Jag minns min iver och min entusiasm och det hugger till i hjärtat av sorg. Jag finner den inte längre, jag vet inte om jag vill längre. Jag är så trött, ända in i själen. Ska jag bli en av alla de där lärarna som slutar, en av dem som det talas om på nyheterna?
Jag måste ge mig själv chansen nu, fundera på hur jag mår och vad jag vill. Snart har jag varit hemma i en månad. Min chef har fortfarande inte frågat hur jag har det.