Bläcket på försvarsöverenskommelsen har knappt hunnit torka förrän nya brister uppmärksammas och önskemål aktualiseras. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet 21/4 kräver till exempel Afghanistanveteranen Callis Amid och Flygvapenmajoren Carl Bergqvist – mer känd som bloggaren Wisemans Wisdom – värnpliktens återinförande i en eller annan form.
Argumentationen är redig och bygger på dagens välkända problem med personalförsörjningen. För att över huvud taget kunna öva förbanden har det varit nödvändigt att ta in tidigare värnpliktiga, vilket långsiktigt förstås är en omöjlig politik.
Samtidigt är Amid och Bergqvists argumentation för ett blandförsvar inte oproblematisk. De ignorerar praktiskt nog frågan om försvarsvilja och socioekonomiska motsättningar i den stund värnplikten inte är allmän, det vill säga att minst hälften av alla ungdomar gör den. De ignorerar också skillnaden jämfört med den gamla värnplikten, då i praktiken bara halva årskullarna kallades in då bara männen var pliktade. Att återinföra värnplikt är heller inte gratis – även på en relativt begränsad nivå och den föreslagna civilförsvarsplikten framstår i det ljuset till exempel som synnerligen tveksam.
Bergqvist hade förstås också kommenterat förra veckans försvarsöverenskommelse, på SvD Brännpunkt i omedelbar anslutning till beslutet (tillsammans med örlogskaptenen Niklas Wiklund, tillika känd försvarsbloggare). De konstaterade då att överenskommelsen i realiteten innebar ett förvärrat läge för Försvarsmakten, att de ekonomiska möjligheterna att leva upp till de politiska kraven och säkerhetspolitiska behoven i praktiken minskade. Åsikten kan tyckas märklig. Hur kan försvarets möjligheter att verka försämras när en bred riksdagsmajoritet just fattat beslut om ökad tilldelning på över 10 miljarder kronor den kommande femårsperioden?
Förklaringen är att försvaret sedan tidigare är underfinansierat, samtidigt som våra makthavare lagt ut nya uppgifter som Försvarsmakten måste leva upp till. Dessa ambitioner är rimliga i sig och borde, givet det säkerhetspolitiska läget, egentligen skärpas ytterligare. Problemet är att samma politiker som i Försvarsberedningen lägger ut planerna för de närmaste åren, samtidigt vägrar fördela de resurser som behövs. Väl att lägga märke till, överbefälhavaren Sverker Göransons äskande om 20 miljarder den närmaste femårsperioden syftade i första rummet till att verkställa det gamla försvarsbeslutet, från 2009!
Ett sätt att få perspektiv är att jämföra dagens tilldelning jämfört med 90-talet – alltså efter det kalla kriget. Även med de nu aviserade tillskotten kommer försvaret inte att få mer än ungefär 44 miljarder om året. Detta att jämföra med de över 50 miljarder (i dagens penningvärde) som Försvarsmakten fick för över femton eller tjugo år sedan.
Nedrustningen kommer alltså att fortgå, med en ekonomisk logik som möjligtvis skulle vara begriplig i krisens Grekland men ingen annanstans. Och det är faktiskt en skandal.