Kolumn De senaste veckorna har striderna i Östukraina ökat kraftigt. Riktigt lugnt har det aldrig varit och vapenvilan – den som brukar kallas Minsk II – har länge framstått som ett skämt. Nu handlar det dock inte bara handlat om skottlossning som eskalerat ”av sig själv”, utan vad som synes vara ett strategiskt försök från de ryskstödda separatisterna att bland annat erövra en huvudväg från kuststaden Mariupol. Många, däribland undertecknad, har länge fruktat ett större anfall i syfte att i första hand erövra, eller belägra, just Mariupol.

Georgiens tidigare president Micheil Saakasjvili, som har egna bittra erfarenheter av rysk krigföring 2008, tror emellertid inte att den ryske presidenten Vladimir Putin vill riskera ett storanfall. Istället för Ryssland, delvis genom ombud, ett utnötningskrig mot Ukraina. Emellanåt hotar mindre framstötar, men framför allt handlar kriget om att låta det samma fortgå. Låta Ukraina förblöda – militärt, ekonomiskt och mänskligt. I ”bästa” fall kan detta leda till så stora interna svårigheter i Ukraina, att det demokratiska styret kollapsar och ersätts av ett Moskvavänligt marionettstyre.

Saakasjvili fruktar emellertid att inte ens de största framgångar i Ukraina kommer att stilla den ryske presidentens hunger. Nästa logiska steg är en aggression riktad mot de baltiska nationerna. Naturligtvis ett vågspel med betydligt större insatser eftersom det handlar om tre stater med medlemskap i både EU och Nato. Fast Saakasjvili menar att Putin inte tror på Natos kollektiva försvarsvilja – och han fruktar att Putin har rätt.

Skulle farhågorna besannas vore det en förödande utveckling för hela Europa. Natos försvarsgarantier skulle plötsligen inte visa sig så mycket värda! Givet det undfallande ledarskapet i de flesta europeiska länder och en svag president i Vita huset, är det ändå ett scenario som tyvärr äger viss realism. Det bästa sättet att förhindra en sådan utveckling vore tillräckligt tydliga signaler från framför allt Washington, men Barack Obama närmar sig slutet på sin ämbetsperiod och har aldrig åtnjutit någon större respekt i Kreml.

Emellanåt debatteras huruvida vi befinner oss i ett nytt kallt krig eller att vi riskerar att hamna i ett sådant. Jag tror redan man kan säga att vi är där. Även om det nya kalla kriget skiljer sig från det gamla, handlar det om grundläggande ideologiska och geostrategiska motsättningar som inte låter sig lösas genom önsketänkande. Den främsta frontlinjen i detta krig går rakt genom östra Ukraina. Och det borde vi vara tacksamma för!

Så länge Ukraina fortsätter att försvara sig tvingas nämligen Ryssland hålla stora truppstyrkor i hög beredskap i det ockuperade Donetsk och Luhansk, eller på andra sidan den gamla gränsen. Detta i sin tur till höga kostnader såväl direkt som indirekt (utländska sanktioner), medan den ryska ekonomin nästan befinner sig i fritt fall och förra årets masspsykotiska krigshysteri håller på att förbytas i en mer nykter attityd bland ryssar i gemen.

Vårt stöd till Ukraina handlar alltså inte bara om allmänna sympatier för ett demokratiskt land som angripitis av en diktatur, utan i förlängningen om vår egen säkerhetspolitiska framtid.