Riksrevisionens rapport om vårdvalet och dess olika effekter har fått stor uppmärksamhet i vårddebatten. Revisionen hävdar att man sett vissa ”undanträngningseffekter” av det fria vårdvalet. De som är mer och frekvent sjuka uppges ha blivit missgynnade när de som är något friskare går till vårdcentralerna oftare. Det ökande utbudet av vårdgivare har medfört en ökad konsumtion och då har några hamnat i kläm.
Givet att man tillhör den åsiktsinriktningen att det är fel att enskilda medborgare fattar beslut om sin vardag efter eget huvud blir slutsatsen således att rätten att fritt välja vilken vårdcentral är fel. I den världen är det bättre om någon anonym vårdadministratör bestämmer vilken vårdcentral du och din familj måste besöka för att få vård.
Riksrevisionens kritik ska tas på allvar. Samtidigt påpekar de själva att många av de problem de identifierar har andra orsaker än valfriheten. Exempelvis att de flesta nyetableringarna sker i städerna eller att äldre och kroniskt sjuka har svårare att göra aktiva val. Dessutom ska man ha i minnet att det är varje enskild landsting som valt utformning av vårdvalet.
Noterbart är även att andra myndigheter också tittat på vårdvalet och då kommit till andra slutsatser. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), Karolinska institutet och Myndigheten för vårdanalys har utvärderat och undersökt reformen. Deras slutsatser är annorlunda och grundläggande positiva till utfallet. Att debatten uteblev när de presenterade sina studier är intressant.
Nu är det nämligen så att delar av revisonens kritik passar in på den linje som regeringen har i frågan och då blir selektiva delar av rapporten höjden av sanning. Sittande rödgrön regering har lagt en proposition som redan vid årsskiftet ska slopa kravet på landstingen att ha ett fritt vårdval i primärvården.
En del vänsterstyrda landsting kommer säkert att tolka den signalen som ett önskemål om en återgång till historiens planstyrda landstingsvård. Trots att varken regering eller landsting fått medborgarnas mandat för detta. De valfrihetsreformer som finns är viktiga. Det ger medborgarna ett större utbud, bättre kvalitet och även bättre pris på det som oftast bekostas solidariskt.
Även om det säkert kan finnas justeringar som är nödvändiga inom såväl det fria vårdvalet som skolval eller val av bilbesiktningsfirma handlar frågan i grunden om vilken tilltro politikerna tillmäter den enskilde och dennes förmåga att fatta beslut rörande sin vardag.
Är det politiker och byråkrater som ska avgöra vilken skola barnen går på, vilket äldreboende föräldrarna ska nyttja, vilket apotek vi ska gå till och så vidare eller är det den enskilde? Svaret på den frågan utgör ofta skiljelinjen mellan en socialistisk och en borgerlig väljare.
Tron på politiken som lösning eller del av problemet?