Som Dagens Nyheter kunde avslöja under gårdagen har Arbetsförmedlingen (AF) bara de senaste fem åren betalat ut 73 miljarder kronor i anställningsstöd till privata företag (och ytterligare 20 miljarder till statliga myndigheter, kommuner och landsting). Det är stora summor – fast vanligtvis väl använda. Enligt exempelvis Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering anses åtgärderna som betydelsefulla för att få bland annat långtidsarbetslösa i sysselsättning. Sannolikt spelar anställningsstöden också en mycket positiv roll för integrationen.
Problemet är att inte alla pengar nödvändigtvis används rätt. Såväl fackförbund som arbetsgivarorganisationer varnar för missbruk, inom exempelvis restaurang-, städ- och taxibranscherna. Företag bygger upp sin verksamhet på de statliga subventioner som anställningsstödet utgör.
Skulle så vara fallet är det mycket allvarligt – av flera skäl. Först och främst eftersom det just handlar om ett faktiskt missbruk av skattepengar. Det behöver visserligen inte nödvändigtvis handla om lagbrott, det kan tänkas att mindre nogräknade företagare utnyttjar kryphål eller helt enkelt att systemet emellanåt inbjuder till missbruk. Dessutom riskerar konkurrenssituationen att snedvridas. I värsta fall försvinner ”riktiga” jobb till förmån för de som besätts med anställningsstöd.
Huruvida så är fallet vet vi dock inte – och inte AF heller. Man har nämligen aldrig granskat hur pengarna används.
I sig är det en skandal. Fast än värre är att det inte ens går att belysa verksamheten från utsidan. Arbetsförmedlingen har nämligen sekretessbelagt stödet med motiveringen att mediernas granskning skulle riskera affärshemligheter. (Vad gäller offentliga sektorn tillämpas däremot offentlighetsprincipen.)
AF har en poäng i sin argumentation, men som bland andra tryckfrihetsexperten Nils Funcke konstaterar i DN borde allmänintresset i det här fallet väga tyngre och att det hur som helst är svårt att se hur ett företag skulle lida skada om eventuellt anställningsstöd redovisades.
Skattepengar är inte någon fri nyttighet vilken som helst och kan gott åtföljas av lämpliga krav. Till exempel att anställningsstödet måste redovisas. Situationen är synnerligen olustig. Det faktum att Arbetsförmedlingen inte intresserar sig för att utvärdera sin egen stödverksamhet påvisar ytterligare behovet av extern granskning, samtidigt som det inte är första gången misstankar om missbruk väcks. Dagens Arbete avslöjade oegentligheter för flera år sedan – uppenbarligen utan resultat.
Att stödformer riskerar att missbrukas är tyvärr inte någon nyhet, ej heller att de riskerar att snedvrida konkurrenssituationen. Det finns skäl att strama upp anställningsstödet.